Ni har säkert hört talas om marshmallow-testet. Det är inte ett test av hur många sekunders grillning som krävs för att uppnå en karamelliserad yta. Nej, experimentet genomfördes i den vita sötsakens förlovade hemland USA för drygt 40 år sedan. Då placerade man en marshmallow framför barn i 4-årsåldern, och lät dem veta att kunde de låta bli att äta upp den fick de två stycken när testledaren kom tillbaka.

Annons

Många år senare konstaterades att de som hade klarat av att vänta gick det bättre för i skola och arbetsliv (enligt senare forskning för att de klarade av att fokusera på annat än frestelsen, och alltså kunde prestera även under distraktion). Dessutom var de inte i lika hög grad överviktiga eller drogberoende som sina mindre tålmodiga testkamrater (som möjligen ägnat livet åt att äta varje marshmallow de fick syn på, fast det är min egen högst ovetenskapliga teori). De tålmodiga var också bättre på att hantera stress och besvikelser och hade bättre självförtroende.

När man läser om sådana här tester infinner sig ofrånkomligen tanken: Hur skulle det ha gått för mig? Idag är svaret ganska givet, jag hade varken velat ha en eller två marshmallows, för jag tycker inte om dem eller annat gelatinbaserat godis som växer i munnen vid varje tugga, inte minst när man tänker på vad det är gjort av.

Men man kan ju tänka på hur man hanterade godsaker som barn. Om du fick lördagsgodis, åt du upp allt direkt? Krävde du att få mer? Sparade du lite till nästa dag? Delade du med dig till någon som hade slut på sitt? Krävde du millimeterrättvisa när godiset fördelades? Det känns inte helt osannolikt att det säger något om personligheten.

Marshmallow-testets psykologer skulle ha fått huvudbry om de hade mött mig som barn. Om alternativen bara vara att äta godiset direkt, eller spara det för att äta mer sen, skulle jag nämligen varken ha valt A eller B. När jag fick lördagsgodis brukade jag visserligen smaka – jag tyckte om sötsaker – men sedan använda karamellerna som valuta i en ”sparbank”. Där lät jag min lillasyster lämna in sitt godis och om hon hämtade ut det lite senare fick hon tillbaka med ränta, det vill säga lite av mitt godis också. Undrar vad det här agerandet skulle ha sagt om mina framtidsutsikter? Möjligen att jag borde ha blivit testpsykolog…