Jag försöker hålla pennan stadig i handen när Lisa berättar, men det är svårt. Meningarna känns som repetitioner. Vi har hört dem förut. Tjejerna som slutade äta. De som inte orkade stiga upp ur sängen. Psykakuten. Kollapsen. Men alla är unika människoöden.

Precis som Lisas.

Profilen: Lisa Florin

Namn: Lisa Karin Helena Florin

Ålder: 22 år

Bor: Sveahällsgård, Jönköping

Gör:..

Profilen: Lisa Florin

Namn: Lisa Karin Helena Florin

Ålder: 22 år

Bor: Sveahällsgård, Jönköping

Gör: Sommarjobbar på Halls Hörna och driver företaget Svea-Lisa Design

Fritiden: Umgås med vänner. Haha, vad konstigt det känns att inte säga; "jag jobbar". Men idag umgås jag med mina vänner, yogar och dricker bubbel. Jag njuter.

Äter helst: Matiga sallader, med typ falafel och hummus.

Drömmer om: En egen lägenhet. Att få skapa något som är mitt.

När vi träffas sitter hon på Halls Hörna, i JP-huset. Här är hon med och fotar firarbarn till tidningens födelsedagssidor. Nyfödda. Ibland visar hon upp en leksaksapa, Nicke Nyfiken, för att barnen ska skratta.

— Det är så himla kul att jobba med barn, jag trivs verkligen med det.

Jag tänker på den ökade självmordsstatistiken. Den röda linjen, zick-zackmönstret, mot den rutiga bakgrunden. Linjen som bara går uppåt och uppåt. Och uppåt.

Lisa kunde varit en av dem.

— När jag kom hem efter att ha blivit hemflugen från London, där jag jobbat som au pair, vägde jag inte mer än en 10-åring. Jag hade kollapsat efter epilepsianfall. När jag sjukskrevs sa jag till mina föräldrar att de nu får behandla mig som jag vore sju år igen. Jag mindes inte hur jag tog hand om mig själv längre.

Vid Lisas sida ligger ett anteckningsblock, där har hon radat upp mål, tankar och viktiga punkter hon vill ta upp under intervjun. Hon tittar åt sidan. Scrollar ibland igenom sin blogg för att hitta ett citat. Jakten på de rätta orden, de rätta beskrivningarna. Det är viktigt att allt kommer med.

”Trodde jag skulle dö”

Problemen började tidigt. Redan vid 14 års ålder började hon fokusera på att äta mer hälsosamt. Hon ville leva ett "sunt" liv.

— Det började med att jag minskade på bröd. Sen pasta. Sen bara kakor på lördagar. Till slut åt jag bara potatis på lördagar. Sen ett ägg till frukost - och sen mat när mamma och pappa tvingade mig.

Hon utvecklade anorexia. Fick behandling, och mådde bra under ett år. Sen kom allting tillbaka igen. Ungdomsåren blev en dimma. Om hon inte pluggade, så jobbade hon. Om hon inte jobbade, tränade hon. Alltid något annat för att slippa tänka.

— Jag jobbade nästan heltid under gymnasiet. När jag tog studenten kände jag att jag behövde dra, jag trodde jag skulle dö annars. Jag kunde inte stanna kvar.

Tillsammans med en vän drog hon till Asien och backpackade. Trots att både läkare och familj rekommenderat henne att inte göra det.

— När jag åkte trodde mamma att det var sista gången hon såg mig.

I Asien blev det lite bättre. Men när hon kom tillbaka kom även ångesten tillbaka. Då åkte hon, eller flydde som hon själv säger, till London för att jobba som au pair. Och efter kollapsen där blev hon skickad hem igen.

Vill lära känna sin familj på nytt

Lisa sitter med handen över bröstet under hela intervjun. Handflatorna platt mot hjärtat, fingrarna på nyckelbenet. Hon ler, berättar metodiskt och utförligt om sitt... helvete. Orden ramlar nästan ut från hennes mun.

Annons

— Livet är så mycket mer än att bara jobba. Jag har ju fått lära känna min familj på nytt, och jag uppskattar all tid med dem. Jag tycker om att laga och äta god mat. Och att dricka bubbel. Jag älskar att dricka bubbel och skratta med mina vänner.

Under sin sjukskrivning låg hon hemma i sängen. Först hittade hon knappt runt i huset, men när hon började må bättre ville hon sysselsätta händerna.

Det blev starten till Svea-Lisa Design.

— Mina föräldrar har varit helt fantastiska, jag förstår inte hur de klarat av allting. Min pappa satte upp en verkstad till mig i garaget där jag började gjuta. Och sen började jag sticka. Jag startade ett Instagramkonto för att visa upp mina saker - och helt plötsligt fick jag massa följare.

Det kreativa intresset har alltid funnits där, men Lisa vågade aldrig satsa. Förrän erbjudanden trillade in.

— Inredningsaffären Leva Café och hemma (i Hok) hörde av sig, och jag är så oändligt tacksam för att de trodde på mig. Annars hade jag inte varit där jag är idag. Jag berättade allt för dem, och de sätter ingen press på mig överhuvudtaget. Jag ger dem saker när jag kan. Det är tack vare dem jag kunnat sprida mitt företag.

Inte vågat plocka ut någon lön

Idag har Lisa Florin flera återförsäljare.

— Jag kommer jobba med detta så länge jag tycker det är kul. Att vara sin egen chef gör att du kan bestämma dina egna tider.

Är du inte rädd att företagets snabba tillväxt också kommer att generera stress? Kan inte du också bli din värsta fiende?

— Nej, det är för viktigt för mig att bry mig om mig själv. Så länge jag vaknar upp på mornarna och tycker det jag gör är roligt, då kommer jag fortsätta göra det. Annars inte.

Kan du försörja dig på ditt företag?

— Jag har faktiskt inte ens vågat plocka ut någon lön från kontot. Drömmen är att en dag göra det, men inte just nu. Jag vågar inte ens tro på att det skulle gå. Kanske i framtiden. Drömmen skulle vara att vara att frilansa som kreatör eller Art Director.

Mormor är världens bästa tant

Lisa berättar att företaget fortfarande är under utveckling. Hon har fokus på hållbarhet och jobbar för tillfället med att se till att all tygproduktion ska vara hållbar. Hon har redan gjort listor för hur andra unga företagare ska gå till väga om de vill göra något liknande.

— Ha en unik idé. Var målmedveten.

Men det viktigaste för Lisa, det är att vara en människa som utstrålar... godhet. En förebild.

— Jag vill vara som min mormor. Hon är världens bästa tant.

En timme har gått. Flera sidor i anteckningsblocket är fyllt. Vi säger hejdå, imorgon ska hon åka till Östkusten.

— Först åker vi med familjen, men sen är jag där själv i två dagar. Jag längtar. Jag ska bara ligga still, och inte göra någonting. Kanske läsa några böcker.

Lisa skickar ett sms senare på kvällen:

"Något som jag glömde säga men som sammanfattar känslan jag har haft är att existera utan att leva, och idag vet jag skillnaden."

Mat