Häromkvällen kom ämnet upp när Jönköpings-Posten arrangerade en öppen bokcirkel kring boken Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren i samband med Smålit, Hall Medias litteraturfestival som pågick i länet hela den gångna helgen. ”Karaktärerna i boken spelar sina roller även utanför skolan, utanför scenen, de kommer aldrig undan sina roller” sa någon i panelen och en annan paneldeltagare, politikern och åklagaren Anna Mårtensson (L), höll med: ”Det gör man inte som politiker heller!”

Och hon har rätt. Alla som någon gång beträtt offentlighetens tiljor får finna sig i att aldrig vara riktigt fria. Man kan inte röja hur som helst en lördagsnatt på stan, man kan inte klä sig riktigt hur som helst, man kan inte säga vad som helst till vem som helst. Man är inte bara jag, man är en representant – för tidningen, för väljarna, för partiet, för sitt företag, för sin förening.

En annan politiker, Malin Wengholm (M), som är regionstyrelsens ordförande och därmed också den högsta politikern inom regionpolitiken, råkade i blåsväder för just det här tidigare i veckan. Hon liknade dövrörelsen vid en sekt i en facebookgrupp och har sedan dess fått ta emot mycket kritik för sitt uttalande, ett uttalande som hon själv säger har sin bakgrund i en rad hot mot henne och hennes familj.

Annons

Hur det ligger till i sakfrågan är inte ämne för den här krönikan, den diskussionen kommer nog att fortgå inom dövrörelsen länge, och där kan det till och med hända att Wengholm har rätt i det hon säger – men det är inte vem som har rätt i konflikten som är det intressanta just här. Det jag är intresserad av är om Wengholm kunde kasta av sig sin politikerrock och bara vara mamma, som hon själv hävdade, i den här facebookgruppen – och därmed känna sig fri att uttala sig i tämligen grova ordalag.

Jamen, kanske du tänker då, yttrandefriheten, gäller inte den alla? Ni journalister och politiker som ständigt står upp till den rättighetens försvar? Självklart. Men den är förenad med ansvar och ansvaret förvaltar man med sitt goda omdöme. Och vissa saker lämpar sig inte att säga oavsett om man är politiker, journalist, företagsledare – eller bara förälder.

Dessutom finns det ett stort allmänintresse i hur framför allt våra politiker beter sig även utanför de strikt professionella forumen. Och ju högre upp i hierarkin, desto större allmänintresse. En suppleant i en nämnd granskas inte lika intensivt som ett regionråd. Med större ansvar för skattepengar och beslut som påverkar medborgarna följer också ett större intresse för vad man gör och vad man säger och kärnan i det är att man bygger förtroende genom hur man beter sig. Väljarna har rätt att veta vem de röstar på, helt enkelt.

Det är inte för vår egen skull vi publicerar, inte heller för att göra någon illa – det är något vi självklart i största möjliga mån vill undvika, men ibland väger allmänintresset över publicitetsskadan och vi namnger någon som har gjort något olämpligt eller rent av brottsligt. Nej, dem vi publicerar för är er, våra läsare, och då inte för att tillfredsställa er nyfikenhet, utan för att vi anser att det är så viktigt att ni bör känna till det.

Med en plats i rampljuset, som ibland tjänar ens syften att nå ut med ett budskap, ibland känns påträngande och närgånget, följer ständig granskning. Jag har full förståelse för den frustration man kan känna när rollen tvingar en in i en värld av korrekthet och disciplin och hur ett engagemang kan leda till att något mindre lämpligt uttalande slinker ur en – men då får man också ta ansvaret för det i samma offentlighetens ljus som man uttalade det i. Där finns det ingen skugga.

LÄS ÄVEN: Hotbild mot Wengholm efter uttalande – vakter på plats

LÄS ÄVEN: Insändare: Be om ursäkt Wengholm