Det där med att vara kär. Förälskad! Det har jag varit många gånger, trots min unga ålder. Sökandet i att hitta den perfekta… Så många besvikelser, så många brustna hjärtan. Så många förväntningar och så många av dem som gått i kras. Kärlek.

Kärlekarna har kommit och gått, den ena efter den andra. Den ena bättre än den andra. Den tredje kanske något sämre? Ingen har varit fel som person –de var bara inte rätt för mig.

”Perfekta”. Är någon det egentligen, perfekt, hur bra den än är? Jag tror inte det, men det finns helt klart de som passar en bättre än andra. Det är givet.

Annons

Jag har ofta sökt efter någon som ska vara identiskt lik mig. Ett förhållande där man slipper förklara sig, för den andre personen skulle ju förstå precis allt man menar. Man ska tycka om att äta samma saker, tycka om samma tv-program, ha likadana värderingar och fritidsintressen. Men… Så har det inte riktigt blivit. Jag har istället hittat de som är min raka motsats, som jag sedan försökt ändra på för att passa mig bättre. Aldrig medvetet, det har bara blivit så ändå. Ett slags projekt av något slag. Något som slutat med att jag flera gånger fått som jag velat, men ändrat en person från att vara den som den egentligen är. Taskigt. Dock väldigt vanligt skulle jag tro. När jag kom till insikt av mitt orättvisa beteende uppstod en lättnad, men också en osäkerhet av att ändra på både sig själv och ett inlärt levnadssätt. För visst är det inte alltid alla andra som ska ändra på sig, utan flera gånger handlar det om att se till sig själv och vilka förändringar som borde göras där – först.

Ibland letar man nog för mycket och någon som är för lik en själv kan bidra till att det istället blir en krock. Inte i alla fall, för vissa fungerar det säkert alldeles utmärkt, men i det långa loppet kan det säkert uppstå en hel del kaos trots allt. Så jag tror –nu efter egna erfarenheter –att någon som är olik en kan bli ett perfekt komplement, så länge man låter personen vara som den är. Acceptera och inse att olikheter på lång sikt kan vara ett bra sätt för att kunna fånga upp varandra.

Precis som min bästa killkompis. Han kompletterar mig och är en av få som accepterar mig för den jag är fullt ut. Det är nog flera som har en nära vän av det motsatta könet och ofta kommer frågan upp från dem runt omkring om man är tillsammans. Tillslut orkar man inte säga ”nej” längre, utan låter dem istället tro vad de vill. Jag har varit väldigt tydlig med att min bästa killkompis bara och enbart är en nära vän och absolut inget mer! Under flera år. Varit tydlig med att säga att jag älskar honom, att ingen känner mig så bra som vad han gör, att ingen får mig att känna mig tryggare, att ingenting är pinsamt då vi kan vara helt avslappnade ihop. Vi ställer upp för varandra – jämt. Men, ”han är bara och kommer för alltid bara vara min vän!”

Tills den där insikten kommer. Varför ska jag leta efter den perfekta när jag redan har den bästa framför mig? Ibland komplicerar man saker för mycket… Man vill ha det man inte kan få, blir blind och ser inte allt vackert som redan finns framför en.

Vi stod i badrummet. Jag vände mig om, såg honom rakt in i ögonen och sa ”Jag är din. Ja, om du vill ha mig?” Svaret?

”Jag vill inget hellre. Äntligen.”

Par