Vilgot Sjömans film om kärlek, politik och sex blev mycket uppmärksammad när den nådde biograferna hösten 1967. De vågade nakenscenerna och det vänsterradikala innehållet skakade om folkhemmet. Filmen blev en kassako för produktionsbolaget Sandrews. Men huvudrollsinnehavarna fick bara en spottstyver av intäkterna från miljonpubliken i biosalongerna.

Lena Nymans gage var 14 000 kronor och Börje Ahlstedts 7 000 kronor. Och, tja, Rumskullaeken fick inte en krona. Det mer än tusen år gamla trädet bjöds dock på en upplevelse utöver det vanliga när Vilgot Sjöman med ett förvirrat filmteam och sin gamla pappa i släptåg dök upp en julidag 1966 för att göra av med ännu mer råfilm.

— Jag hade inte en aning om vad vi höll på med under de dagar vi filmade i Mariannelund och Rumskulla. Det hade nog ingen annan i teamet heller, berättar Bengt Palmers, som i Svensk Filmdatabas benämns som inspicient vid inspelningen av ”Jag är nyfiken gul”. Något han värjer sig för:

— I själva verket var jag springpojke. Jag var väldigt filmintresserad och hade via en bekant lyckats få sommarjobb hos Sandrews.

För en 18-årig cineast borde det ha varit rena drömmen få delta i en en filminspelning ledd av en Sveriges på den tiden mest uppmärksammade regissörer. Men så här 50 år efteråt har Bengt Palmers inte mycket positivt att säga om tiden i Vilgot Sjömans filmteam.

— Jag lärde mig ingenting av Vilgot Sjöman, säger han bestämt.

— Filminspelningen var kaotisk och vi som var bakom kameran kände ofta olust under tagningarna. Det var som om Vilgots arbete styrdes av de känslor han hade för Lena Nyman. Vi blev ofrivilliga åskådare till nånting vi egentligen inte ville vara delaktiga i.

Inspelningen av det som till slut kom att bli inte en, utan två filmer - ”Jag är nyfiken gul” och ”Jag är nyfiken blå” var - var ovanlig. Vilgot Sjöman prövade ett nytt grepp. Manus saknades och tanken var att alla i teamet vid behov skulle kunna agera framför kameran.

Annons

— Jag förstod aldrig nåt av handlingen under själva inspelningen och det gör jag inte än idag. ”Jag är nyfiken gul” saknar helt röd tråd. När jag såg om den häromåret var den fortfarande lika obegriplig, säger Bengt Palmers.

— Att den blev en publiksuccé berodde enbart på de vågade sexscenerna.

I sin självbiografi ”Slumpens Skördar” beskriver Bengt Palmers Vilgot Sjömans märkliga arbetsmetod vid inspelningen av nyfikenfilmerna. Den döptes av teamet till lapptricket och gick ut på att regissören vid varje morgonsamling delade ut ett A4-ark till alla, varpå han pekade på arken och sa: ”Det här skall vi spela in idag.”

— Det var mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för nån i teamet att få nån klarhet i vad det var för film Vilgot ville göra, menar Bengt Palmers.

Den unge Bengt Palmers lämnade nordöstra Småland utan saknad efter tagningen vid Rumskullaeken.

— Jag minns att naturen var vacker och människorna trevliga. Men för mig är Mariannelund så förknippat med den olustiga filminspelningen att jag aldrig återvänt.

Sommarjobbet i filmens värld gav inte mersmak. Istället blev det musik för Bengt Palmers. Ett nygammalt spår blev till en lyckosam yrkeskarriär.

Som 20-årig skivproducent fick han bland annat en stor hit med ”One Way Ticket”, vars nyskapande ljudbild bäddar in Eleanor Bodels sång i ett maffigt poptäcke som värmer lika bra idag som 1968.

Idag kan den tänkte ingenjören se tillbaka på ett spännande yrkesliv som mångsidig kulturarbetare med produktionen av första svenska listettan på USA-listan som topp. Han återvände så småningom till filmen som framgångsrik kompositör och manusförfattare.

Bengt Palmers var trots allt fortsatt nyfiken på filmvärlden, trots att den sommaren 1966 mentalt bultade honom gul och blå.