– Första gången jag kom tillbaka hit var det som att återvända till en brottsplats. Det var jättejobbigt, säger Negra Efendić.

Hon går långsamt genom entrén till Alfred Dalinskolan. Eleverna har gått hem och det är tyst i korridorerna.

– Det är så mycket mindre än jag minns det, men stengolvet är det samma. Lyssna, säger Negra Efendić och stampar i golvet.

Hon guidar mig genom sin gamla skola. Pekar ut platsen, där elevskåpen en gång stod.

– På min första skoldag hade de täckt mitt skåp med klistermärken. Det stod "Flyktingar nej tack", "Åk hem" och "Bevara Sverige svenskt".

Det var tidigt nittiotal och Negra Efendić beskriver stämningen på skolan som rå. Det fanns ett gäng som alla var rädda för. De hade rakade skallar, bombarjackor och kängor.

Vi sätter oss på en bänk vid väggen. Framför oss sträcker sig en lång korridor. Hon beskriver känslan av att vara liten och utsatt, maktlös när klungan av nynazister kom gående mot henne.

– Det fanns andra elever med invandrarbakgrund på skolan, men de var födda i Sverige. Jag var det första flyktingbarnet här och kunde inte språket särskilt bra. Jag var ett lätt offer, säger hon.

Insändare i JP

Negra Efendić längtade hem och bort från Huskvarna. När hon blev äldre kulminerade frustrationen i en insändare som hon skickade till Jönköpings-Posten. I den beskrev hon rasismen hon mötte, allt från butiksbiträden som trodde hon skulle snatta till ständiga avslag på jobbansökningar.

Insändaren blev hennes första publicerade text.

– Den väckte en hel del uppmärksamhet. Jag insåg att det här med att skriva kanske var något man kunde göra i livet.

Att börja på journalisthögskolan var inte realistiskt, men hon lyckades komma in på en folkhögskola och där utbildade hon sig till journalist.

Negra Efendić lämnade Huskvarna utan sorg och fick till slut jobb på Svenska Dagbladet.

Annons

Jag försökte att inte tänka på det som hade hänt. Jag besökte min familj i Huskvarna, men då undvek jag oftast att gå ut. Hit till skolan kom jag aldrig.

Det blev ett TT-telegram som till slut fick henne att konfrontera sitt förflutna. Nyheten om att Svenskarnas parti planerade en demonstration i Jönköping i maj 2013 väckte en massa gamla känslor.

– Jag tänkte: Har de glömt? Har de glömt vad som hände då? Jag åkte tillbaka för att kräva svar på mina frågor.

I skydd av sin reporterroll återvände Negra Efendić till Alfred Dalinskolan. Hon fick tvinga sig själv att gå in.

Under besöket i Huskvarna ställde hon skolpersonal och tidigare elever tills svars. Hon ville veta varför vuxenvärlden inte hade reagerat, men svaren blev inte riktigt som hon hade tänkt sig.

– Jag fick reda på att det faktiskt hade gjorts en hel del. De kallade till föräldramöten och rektorn skällde ut en hel klass. Det här var helt nytt för mig, men det betyder oerhört mycket, säger hon.

Självbiografisk bok

Vi avrundar intervjun och Negra Efendić går vidare till biblioteket, där hon ska föreläsa om reportaget som hon skrev efter besöket. Texten fick stor uppmärksamhet och växte till ett bokmanus.

Nu har hon precis fått Stora journalistpriset för sin självbiografiska bok "Jag var precis som du". Negra Efendić är stolt över utmärkelsen som "Årets berättare".

– Tänk, av alla berättelser som kommer på ett år, så valde de min. Det känns stort, säger hon.

I källaren på biblioteket är det fullt av Huskvarnabor som har samlats för att lyssna på henne. I publiken finns rektorn och flera gamla klasskompisar och lärare.

Negra Efendić håller upp en stor filt. En gång låg den på soffan i en liten bosnisk by. Sedan värmde den en flyktingfamilj på bussresan till Sverige. I dag gör den henne sällskap på scenen.

Hon berättar om uppväxten, flykten och skolgången i Huskvarna. Efteråt får hon signera böcker och ta emot blommor av ett kommunalråd.

Revansch

Det är svårt att beskriva det som händer på något annat sätt än som en storslagen revansch. På något sätt har Negra Efendić tagit tillbaka platsen och gjort den till sin. Eller som hon själv formulera det:

– Nu går jag här med lätta steg och tänker: Jag har fått Stora journalistpriset.

Läs recensionen av Negra Efendićs bok: Sieg heil skrek de - jag var bara tyst