KYRKOMÖTET har nu antagit den nya handboken.

Från och med pingst nästa år kommer kyrkobesökare att möta delvis ny musik och ny språkdräkt vid gudstjänster, vigslar och begravningar. Anslaget ska vara folkligare, enklare och gladare.

Förhoppningen är att fler människor ska känna sig inkluderade.

Ordet Gud ska till exempel användas mer på bekostnad av herre och fader.

HANDBOKEN har varit föremål för mycket kritik. Till exempel blev Svenska akademiens kritik av det snuttifierade språket uppmärksammat.

Ändringar i liturgin orsakade ett upprop som en tredjedel av landets kyrkomusiker skrev under. Flera teologer har varnat för att Svenska kyrkan på väsentliga punkter är nära att överge sin lära.

Allt detta tonades dock ned på Kyrkomötets särskilda presskonferens om handboksbeslutet. Ärkebiskopen poängterade att beslutet har tagits med bred majoritet. Reservationer hade bara kommit från en "begränsad skara".

Att kyrkomötet haft en bred majoritet beror dock på att det är en politiskt sammansatt församling som helt domineras av sekulära partier. Dessa hade kommit överens om att handboken skulle drivas igenom.

Skulle beslutet ha utgått från kyrkans bästa skulle förslaget ha dragits tillbaka och processen gjorts om.

REVISIONSFÖRETAGET Grant Thornton har på Kyrkomötets uppdrag granskat arbetsprocessen kring handboken. Granskningen som presenterades 30 oktober sågade arbetet med handboken på alla punkter.

Annons

Projektledningen har varit svajig med oklara roller. Insynen har varit dålig. Experter har inte tillfrågats och involverats i tillräcklig utsträckning.

När man väl fått synpunkter från remissinstanser har man inte kunnat hantera det som man uppfattat som kritik.

Granskningen är ett starkt underkännande av Svenska kyrkans lednings kompetens och hur den behandlar människor med en annan åsikt.

Debatten om handboken har visat på hur dåligt debattklimatet är inom svenska kyrkan. Ledningen lyssnar inte på kritik, utan slår hårt för att ifrågasätta dem som har avvikande uppfattning.

De som betonat vikten av att människor ska kunna känna igen sig i kyrkan har utmålats som bakåtsträvare.

ETT EXEMPEL på likriktningen är biskoparnas tystnad.

Dessa representerar ju olika stift och därmed olika traditioner och rimligtvis ståndpunkter. Men i arbetet med den nya handboken har alla biskoparna tyckt som ärkebiskopen - eller så har de hållit inne med sin mening. Mångfald och dialog verkar kyrkans ledning inte tåla.

Problemet med den nya handboken är att kyrkans identitet skadas. De åldrade besökarna kommer inte att höra orden eller psalmerna de hörde som konfirmander.

Handboken kommer ha liten auktoritet bland troende kristna.

Sannolikt kommer många församlingar att bortse ifrån den. Det ställer kyrkans ledning inför valet att antingen tillåta att gudstjänster firas lite hursomhelst, eller så får man inleda någon slagskättarjakt.

Båda vägarna leder mot fortsatt söndring. Att kyrkomötet godkänt handboken bevisar än en gång att Svenska kyrkan skadas av att styras av de politiska partierna.