MINST 20 MILJARDER kronor per år ska statsbidragen till kommunerna höjas med om S vinner valet, var budskapet från finansminister Magdalena Andersson (S).

Pengarna, presenterat som "välfärdslöftet", är tänkta att användas till att täcka upp för de behov inom välfärden som förväntas uppstå när den yngre och äldre andelen av befolkningen beräknas öka kraftigt kommande år.

Socialdemokraterna har förvisso rätt i att en växande befolkning ställer nya krav på kommunerna, som ytterst ansvarar för att tillhandahålla skolor, vårdcentraler och äldreboende till sina invånare.

Det blev inte minst tydligt under 2015 års flyktingkris, då regeringen i princip dumpade över allt ansvar för de nyanlända på kommunerna.

Anderssons utspel om 20 miljarder kronor om året till kommunsektorn kan därför på goda grunder ses som ett slags gest gentemot landets kommunpolitiker inför valet 2018. Samtidigt passar det regeringen bra då välfärd är en typisk S-fråga.

ANDERSSON var inte heller sen med att rikta kritik mot den förra Alliansregeringen.

Skattesänkningar hade fått gå före prioriteringar av välfärden, hävdade hon och befäste därmed den socialdemokratiska mytbildningen.

Annons

Sanningen är att skatteintäkterna ökade under Alliansåren tack vare jobbskatteavdraget, vilket gav mer pengar till välfärden.

Onsdagens utspel påminner om det destruktiva synsätt som genomsyrar socialdemokratin: Sänkta skatter ställs emot investeringar som om de vore oförenliga.

Samtidigt verkar det som om S tror att höjda skatter är det enda sättet att få in pengar till statskassan. Några av exemplen som denna regering arbetat för och i en del fall lyckats införa är många: höjd marginalskatt, höjd bensinskatt, kemikalieskatt, kilometerskatt, flygskatt och 3:12 reglerna som drabbar företagare hårt.

Var för sig är varje skatt illa nog men det är den kumulativa effekten av alla skatter tillsammans som är riktigt farlig.

Sveriges ekonomi må vara god i dag, men det är ingen som vet vilket läge vi befinner oss i om några år. Att då utlova miljarder kronor samtidigt som man slår sönder förutsättningarna för näringsliv och landsbygd är direkt oansvarigt.

DEN STORA frågan som Andersson inte berörde särskilt, men som i allra högsta grad angår den framtida finansieringen av välfärden är hur alla hundratusentals nyanlända ska komma i arbete de närmaste åren.

Att regeringen lägger krutet på att lova nya välfärdsmiljarder istället för genomgripande reformer av arbetsmarknaden blir mot den bakgrunden nedslående.

För Anderssons del får vi därför hoppas att de goda tiderna för Sverige håller i sig.

Trots den storvulna paketeringen av "välfärdslöftet" skulle de 20 miljarderna endast bidra till att bibehålla nuvarande nivå i välfärden.

För ett socialdemokratiskt parti måste det vara tufft att behöva kämpa för status quo i stället för att expandera välfärdsstaten.