DET SKA jämföras med satsningarna på det svenska försvaret och samhällets krisberedskap som under 2016 låg på omkring 48 miljarder kronor.

Nedskärningarna som präglar vardagen i många av landets skolor och vårdmottagningar är kännbara för elever, vårdtagare och de offentligt anställda.

I Sverige finns i stort en konsensus om att resurstillskott till landets lärare, sjuksköterskor och poliser är bland det mest prioriterade inom det offentliga. Här återfinns få motsättningar i den svenska politiken.

Men samtidigt som bristerna inom exempelvis den kommunala välfärden är tydlig, prioriterar kommunpolitikerna ändå att lägga miljoner av skattebetalarnas pengar på konserthallar och kommunala konstprojekt.

DE OFFENTLIGA kultursatsningarnas nytta är subjektiv på ett helt annat plan än de åtaganden som klassas som en del av välfärdens kärna.

De flesta är beredda att betala sin beskärda del till det offentliga för att ge alla Sveriges invånare en bra skola och en vård i världsklass.

Desto färre är medvetna om att de även betalar skatt för att finansiera myndigheter som Kulturrådet, Statens musikverk och Nämnden för hemslöjdsfrågor.

Att det offentliga har en så pass stor makt över vilken kultur som ska prägla samhället innebär en stor inskränkning för medborgarna att själva bestämma över sin kulturkonsumtion.

Annons

Problemet med den subjektiva bedömningen av vilken kultur som är att föredra blir som tydligast när önskemålen om vilken kulturform som vi gemensamt ska tvingas betala för, ställs mot varandra.

Samhällets mångfald av intressen och olika smaker gör att kulturen är ett av de utgiftsområden som är svårt att mätta på ett balanserat sätt när olika kulturyttringar ständigt konkurrerar om statsbudgetens fördelning.

VISSA POLITIKER argumenterar för att de offentliga kultursatsningarnas kostnad i budgeten inte är i paritet med kostnaderna för vården, skolan och omsorgen.

Det innebär dock inte att ansvaret för att göra allt i sin makt för att steg för steg prioritera det offentligas kärnuppgifter därmed försvinner.

Med kultursatsningar i mångmiljonklassen per år i en stor andel av landets kommuner och landsting urholkas möjligheterna att satsa på välfärdens kärna i den omfattning som de flesta av medborgarna ser som önskvärt givet de höga skatter vi betalar varje månad.

Oavsett medborgarnas preferenser gällande kulturkonsumtion så finns det offentliga utgifter som provocerar de flesta skattebetalare.

NYLIGEN presenterade Statens konstråd att en person kommer att anställas på livstid som ett levande konstverk på en ny tågstation i Göteborg. Personen i fråga kommer inte att få någon arbetsuppgift, utan kommer att få ägna sin arbetstid åt det som faller personen i smaken.

Förutom att konstverket kan bidra till en seriös diskussion om onödiga kulturutgifter, så tycks motiveringen från myndigheten av samhällsnyttan med satsningen vara obefintlig.

Att skatterna inte räcker till allt är givet. Att det därför måste göras tydliga prioriteringar torde inte vara en allt för radikal uppfattning.

Därmed är det befogat att många medborgare och anställda inom vård, skola, försvar och polis upplever det som provocerande att efterfrågade resurser till välfärdens kärna uteblir samtidigt som det offentliga kan lägga miljoner på att finansiera operor, hemslöjdskonsulenter och flöjtlektioner.