DET DRAR ihop sig till Nobelmiddag. Framstående forskare, utländska dignitärer och de svenska kungligheterna samlas för att uppmärksamma denna fina utmärkelse.

I realiteten är Nobelpriset den högsta inhemska hedersbetygelse en svensk medborgare kan få. Detta då svenskar sedan 1970-talet portas från de statliga ordnarna.

Tittar man ut över havet av frackar och balklänningar på nobelmiddagen upptäcker man något lustigt. Utländska middagsgäster bär svenska och utländska ordnar.

Svenskarna, kungafamiljen undantaget, bär bara utländska ordnar.

EN SVENSKS goda insatser för Storbritannien renderar medlemskap i Order of the British Empire. För Frankrike den ståtliga Hederslegionen. Från Sveriges sida renderar det med lite tur ett jobb som landshövding eller generaldirektör.

Denna lösning är olycklig av två skäl. För det första är den dyr. Generaldirektörer och landshövdingar tjänar kring 100  000 kronor i månaden. Medlemskap i ordnar kostar staten mycket lite.

Nuvarande lösning är också sämre för medborgarna. Tjänstemannakåren ska domineras av just skickliga tjänstemän, inte uppdrag som i praktiken är hedersbetygelser.

För det andra får folk inga utmärkelser. Något människor i regel gillar att få när de har gjort något bra.

Det var inte utan anledning Napoleon förklarade att han kunde vinna vilket krig som helst, bara han fick ett tillräckligt stort förråd med medaljer.

EFFEKTEN ÄR rent psykologisk.

Annons

Idén om statliga ordnar, men också medaljer, bygger på samma tanke som idén om straff.

Det låter kanske inte så trevligt, men är faktiskt det fina med tanken. Det goda ska belönas och det onda ska bestraffas.

Denna uppfattning har varit central i västerlandet under hela dess historia. Sedan kom 1970-talet emellan. Tanken att straff återställde en balans försvann. Rättvisan krävde inte längre saker.

Det viktigaste var nu att i alla lägen vara jämlik. Att i detta sammanhang också göra sig av med belöningssystemen föreföll logiskt.

I UTREDNINGEN som föreslog slopat utdelande av ordnarna förklarades att ordensväsendet har sitt ursprung i äldre tiders samhällssystem, och principerna för utdelning av ordnar som belöning för samhällsinsatser kan svårligen förenas med nutida demokratiska betraktelsesätt.

Även i ett demokratiskt samhälle behöver det uppmärksammas när någon gjort goda saker.

Efter en lång och trogen tjänst värmer en medalj mer än biobiljetter och blommor. En utebliven utmärkelse är likaså en stark signal om att prestationen haft brister.

Detta är det psykologiskt smarta med att använda sig av statsordnar. Samma sak gäller även för dåliga handlingar.

Sverige kommer att behöva öka tryggheten på gator och torg framöver. Samtidigt fattas poliser. Något behöver göras, och det snabbt.

Den statliga medaljen har nämligen två sidor. Stater som vägrar att dekorera sina egna medborgare är nämligen desamma som vägrar att lagföra sina missdådare ordentligt.