NU HAR USA en ny president och det är ingenting vi kan göra åt det.

Förutom att söka dra lärdom av vad som har hänt.

Frågan ”hur kunde Donald Trump hamna i Vita Huset?” går att besvara och man går bortom kriteriet ”jag har varit i/älskar USA”, vilket dominerade många av analyserna under valrörelsen.

I Sverige finns en lång historia av politiskt ”amerikadille” som går tillbaka till 1960-talet när Ola Ullstens ungliberaler importerade halmhattar och dixielandjazz för att förgylla grå svenska valrörelser.

Synen på USA har alltid varit uppdelad mellan fascination och avsky och om Trump och de få beslut han tagit har det redan skrivits spaltkilometer.

SÅ INGEN tjänar på en upprepning och därför är det dags att återgå till eventuella lärdomar.

Den USA-utbildade Olof Palme sade en gång att ”politik är att vilja”. Ett uttalande som bara delvis stämmer.

Politik är även att nå resultat, för att citera Palmes efterträdare Göran Persson. Dessutom är politik något så pass cyniskt som taktik.

Förvisso går det att klaga på elektorssystemet i USA, men nu finns det där och många av dem som ville att Hillary Clinton skulle vinna hade inte klagat om det varit hon som hade fått flest elektorsröster.

Annons

POLITIK handlar om förtroende och om väljarna upplever att deras folkvalda inte har gjort vad de lovat kan de faktiskt ”rösta fel”. Ett resonemang som tidigare kunde höras inom svensk borgerlighet.

På den tiden valmanskåren envisades med att låta Socialdemokraterna få så många röster att de kunde bilda regering med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna.

Så om man inte förstår viktiga väljargrupper eller folkrika delar av landet, kan det mycket väl bli så att man har kvar sin egen känsla av moralisk överlägsenhet, men aldrig får bilda regering.

KÄRNAN i problematiken är enkel: Väljarna äger rätt att i demokratiska val straffa politiker som de anser inte sköter sitt uppdrag.

Politikerna kan däremot inte straffa väljarna. Men det gjorde Hillary Clinton när hon öppet deklarerade att hon ”tyckte synd” om dem som stödde Trump och här i Sverige lyckades man inte på ett pedagogiskt sätt förklara Decemberöverenskommelsen.

Till detta ska också läggas den armé av komiker, artister och andra mediepersonligheter som har byggt varumärken på att förlöjliga ”äldre, vita män”.

En grupp som betalar skatt och röstar.

ÖVERSITTERI kan pågå en längre tid när den som känner sig nedtryckt går och knyter näven i byxfickan.

Men slutligen får det konsekvenser.

Det kan till och med bli så politiskt allvarligt att väljaren väljer någon man tycker illa om. Enkom för att ge den man tidigare röstade på en rejäl näsknäpp.

Detta går att kritisera och är självfallet ohållbart i längden. Men för den som har upplevt sig hunsad ger det en kortsiktig tillfredsställelse, eftersom man slutligen biter tillbaka.

Vad politiker kan lära sig av detta är att man ska prata med – och inte till – valmanskåren.

Om man fortsätter med det sistnämnda kan det mycket väl bli som i USA.