Den satiriska Facebooksidan Kanincoacherna har vaknat ur dvala. På en av de senaste skämtteckningarna frågar en av de groteskt ritade kaninerna (för dagen vigselförrättare) om brudparet lovar att älska varandra i nöd och lust. Bruden frågar om det är okej att "Kristersson-lova" lite, för eventuellt är Jöns i charken också intresserad av henne.

Kanske är det som somliga säger, att förra veckans möte med SD-ledaren Jimmie Åkesson kommer att definiera hela Ulf Kristerssons politiska gärning, sedan det satts i samband med att han personligen lovat förintelseöverlevaren Hédi Fried att aldrig ha något dylikt samröre med SD. I varje fall har Moderatledaren hamnat i debattens centrum. Hans agerande har kallats "djupt omoraliskt" av statsministern och kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) har sagt att historien upprepar sig, med klar referens till 30-talets Tyskland. Högerdebattörer har kontrat med att liknelser med Nazityskland är osmakliga och att det är lågt att göra förintelseöverlevare till slagträ i debatt.

Som ofta i en polariserad diskussion har alla poänger. Paralleller mellan nutid och förintelsen ska undvikas och att använda Fried som fond i berättelsen om ett löfte Kristersson gett många andra än henne är att göra henne till slagträ, utan att det behöver förringa vare sig hennes upplevelse av historiens värsta brott eller hennes uppenbara samhällspatos. Samtidigt är ett brutet löfte ett brutet löfte, oavsett om det var en förintelseöverlevare eller Jöns i charken man såg i ögonen när man gav det.

Annons

Positioner kan behöva förflyttas, men när en statsministerkandidat gör det på ett sådant här vis bör det tydligt förklaras. Kristersson nöjer sig med att rycka på axlarna och säga att det var naturligt och dessutom hög tid. Opinionsbildare borde söka berättelsen bakom Kristersson löftesbrott snarare än att dramatisera själva faktumet.

Det troliga är att Kristersson var helt uppriktig när han gav löftet till Hédi Fried. I annat fall var det sällsynt obetänksamt, för han borde ha förstått att det skulle komma tillbaka och bita honom i byxbaken. I sämsta fall hoppades han bara att han skulle slippa bryta det, men räknade med att det kunde bli nödvändigt av taktiska skäl. Vilket det var tänker han uppenbarligen inte berätta.

Ulf Kristersson framstår nu som en svag partiledare. Efter valet förra året bildades allianser mellan Moderater och Sverigedemokrater i kommuner som Staffanstorp och Sölvesborg. Kristersson och övriga partiledningen skickade ned direktiv om att något samröre med SD inte skulle förekomma. Kommunpolitikerna struntade dock fullkomligt i hur Stockholmare ansåg att moderat politik skulle bedrivas i Skåne och Blekinge. Nu, ett drygt år senare, gör ledaren som gräsrötterna ville i stället för tvärtom. Hög tid, tycker man säkert i Skåne och Blekinge.

En annan partiledare som en gång såg svag ut var Ebba Busch Thor (KD). Hon försökte med all sin kraft att verka för att Kristdemokraterna skulle stanna kvar i Decemberöverenskommelsen, men blev överkörd på partistämman 2015, till ljudet av Sara Skyttedals champagnekork. Det minns förmodligen få i dag. I folks kollektiva minne har hon aldrig varit för DÖ.

Efter att ha blivit överkörd av gräsrötterna reste sig Busch Thor, kom ut på andra sidan som Xena krigarprinsessan, fick tv-rutor att sprängas och spolade bort debattmotståndare med adrenalin. Hon skulle kanske ha lett ett 15-procentsparti i dag om hon inte snubblat så oturligt över Lars Adaktusson.

Eftersom Ulf Kristersson uppenbarligen är en taktiker funderar han säkert på hur Busch Thor bar sig åt. Hon lär honom säkert gärna.

Fast det klädsammaste hade förstås varit om han rakt upp och ned berättade hur han ser på att bryta löftet.