Runt 500 personer slöt upp utanför stadshuset i Gislaved i onsdags kväll. Flera passande nog i den sorts gula västar som bärs av rörelsen som varit en sådan nagel i den franska statsapparatens öga.

Den fredliga protesten arrangerades av den stridbara Medborgargruppen och gällde de besparingar inom omsorg och vård som föreslagits för att vända socialnämndens skenande budgetunderskott.

Följande dag antog kommunfullmäktige den styrande Alliansens budget. Budgetdebatten blev hård men ideologiskt traditionell. Partierna på vänsterkanten ville ösa mer pengar över verksamhet som verkar kunna äta hur mycket som helst av den varan – och varan skulle fås fram genom att höja skatten. Borgerligheten å sin sida argumenterade för budgetdisciplin, effektiviseringar och att inte utan strid lägga mer börda på skattebetalarna.

Det är inte konstigt att en rörelse som Medborgargruppen kunnat växa framgångsrikt i just Gislaveds kommun. Det är en kommun med många mindre men desto stoltare tätorter. Civilsamhället är starkt. Under goda tider har de små tätorternas invånare vant sig vid en förhållandevis hög servicenivå inpå knuten. Att det någonsin ansågs självklart att en kommun med knappt 30 000 ska ha tre simhallar är talande.

Därmed inte sagt att läget i Gislaved inte är allvarligt eller att liknande välorganiserade protest- eller missnöjesrörelser inte finns eller skulle kunna växa fram på andra håll. Det är snarare något att kallt räkna med. För läget är allvarligt i många kommuner.

Annons

Redan 2018 hade 75 procent av landets kommuner röda siffror i sina socialbudgetar. I rask takt upphör den period då staten betalar etableringsersättning för de nyanlända som kom till Sverige under flyktingkrisen 2015–16. De nyanlända bor i hög utsträckning kvar på de orter dit de anvisats, bostäder är som bekant svåra att få tag på i storstäderna, och många av dem står långt från arbetsmarknaden. Samtidigt rivs Arbetsförmedlingen med slägga, alltmedan behovet av arbetsmarknadspolitik är stort. Lägg till det utmaningen med ett ökande antal äldre så blir det riktigt svettigt.

Statens finanser är emellertid goda. Flera budgetar i rad har innehållit stora skattesänkningar, senast den slopade värnskatten och sänkt skatt för pensionärer. Principiellt är det inte en dag för tidigt att lägga den orättvisa värnskatten på sophögen – och pensionärer är en grupp som har halkat efter när skatten på arbete sänkts i omgångar.

Effekten av politiken kan dock undergrävas om den medverkar till att kommunerna tvingas antingen höja skatten eller skära ned på sådant som pensionärer tycker är viktigt.

Någon höjning av anslagen till kommunerna utöver vad som redan var känt blev det inte i höstbudgeten. Därtill tenderar statsbidrag i för hög utsträckning att vara riktade, krångliga att söka och förenade med krav om att kommunerna även skjuter till egna pengar.

Statsbidraget för att anställa lärarassistenter är ett sentida exempel. 475 miljoner avsattes för ändamålet i år, men 295 av dem betalas inte ut (DN 12/11). Bidraget kommer med kravet att huvudmannen står för minst hälften av fiolerna.

Till vårändringsbudgeten måste partierna bakom Januariavtalet vara beredda att sätta favoritreformer på vänt för att kraftigt höja generella anslag till kommunerna. Sker inte det kan gula västar – bildligt eller bokstavligt talat – snart fylla ytorna utanför stadshus från Kiruna i norr till Ystad i söder.

Det kan, som man säger, bli en riktig rysare.