Folk må lägga ut bilder på sina välrenoverade hus eller statusuppdateringar när de är på gymmet. Det rör mig inte det minsta. Om du ska uppröra mig så är det bilder på överfyllda kantarellkorgar. Inget gör mig mer stressad.

Bilderna började invadera mitt facebook- och instagramkonto redan i mitten av augusti, då jag befann mig utomlands. Jag försökte hålla en nonchalant inställning, intala mig att det var ju kul att det blev ett bra svampår av den här bedrövliga sommaren.

Men skulle de vara slut när jag kom hem? Med så många inlägg så kunde det väl inte finnas några kvar i de småländska skogarna?

Annons

Väl hemma gav jag mig ut i välkända skogspartier. Jag hamnar alltid på samma mossbeklädda kulle. En kulle som en gång var full av orangefärgade svampar och som bara måste fotas och publiceras i facebook.

Denna syn har dock aldrig återupprepats, men på något envist sätt hoppas jag att jag varje sensommar och höst ska få se synen igen. Den här gången resulterade jakten bara i en och annan älgfluga i håret.

Samtidigt fortsatte svampbilderna att invadera mitt instagramflöde. Skulle det få bli köpekantareller den här gången? För inte klarar jag en hel vintersäsong utan småpåsar med förvällda kantareller i frysen.

En kollega, som gjorde ett tillfälligt inhopp på redaktionen, förklarade då mycket tydligt att det var i fulskogen jag skulle hitta dem.

Tack kära kollega för ditt tips, det räddade min helg. Under lördagen och söndagen gick jag mig mör i kroppen, rensade hyfsat många kantareller och förvällde dem. Men inte en enda bild på skogens guld lade jag ut på sociala medier. Jag vill ju inte stressa folk i onödan.