En gata är ett rum utan tak. Trästadens själ ryms just i de där trånga rummen mellan kvarteren, menar jag. Själen är formad av smala gränder, av ekon av röster, av klackar mot kullerstenar, av kajskrän och duvkutter mellan ljusa träfasader.

Och av det speciella blå ljuset i halvskuggan mellan husen där man ser in till grannen när rullgardinen dras upp.

Inget av detta händer här och nu på ett trädäck nära oss.


Ända sen sista resterna av Forssellska gården revs har jag känt mig som en tjäder på ett kalhygge vid den där öde tomten. Med alla kända referenspunkter borta har jag blivit som husvill.

Därför bygger jag luftslott varje gång. Ritar upp husets väggar, fönster och tak för mig själv. Ser ansikten, gardiner och blommor i fönster som inte finns, i väggar som inte finns, på det där utomhuset skapat av bara luft. Tills ljusen släcks i synvillan.

Har ni förresten märkt att det numera går att se ända ner till Lilla torget från Vaxblekaregränd? Just så har många velat fortsätta ha det.

Annons

Det är fel att bebygga tomten har det hetat - skapa ett nytt torg, in med luft och rymd!

Men inte tog väl Forssellska gården någonsin luft från oss? Tvärtom var vi många som gick in på innergården just för att andas en stund medan allt annat pågick utanför.

I tisdags, när jag såg huset som ska ersätta det Forssellska på Ciselören 1, infann sig känslan av igenkänning direkt. I varje fall så nära som någon kan önska och utan att huset är någon respektlös låtsaskopia.

Då har jag ändå, under åren runt 1990, gått några tusen gånger över kullerstenen på den där gården; med tvätt, matkassar och både skrikande och skrattande småbarn. Och jag är svårflirtad i fråga om arkitektur.

Den röda innergården, rummet i rummet, fanns där igen även om allt blir nytt. Och gatorna och gränderna runt om får tillbaka både rumskänsla och horisont. Jag tror, ta mig tusan, att detta kan bli riktigt bra.

Ibland är det helt enkelt bäst att överlåta stora frågor åt proffs.

Resultatet visar att alla vi tyckmyckna kunde sparat lite på krutet i förvissningen om att det i Eksjö och länet finns många som redan tänkt både mycket och länge på hur en trästad bäst ska bevaras och gestaltas. Nästan hela Gamla stan är k-märkt, inte för att alla hus är så himla unika utan för helheten, den medeltida stadsplanen.

Och sorry, alla som vill ha luft och mera luft, på medeltiden var det trångt i gränderna och tätt mellan husen.