”Skotten i Köpenhamn”, som är en reportagebok med Lars Vilks som huvudperson, utgår från två terroristattentat i februari 2015. Vilks var måltavlan i det ena men klarade sig. Tre andra personer dog. Niklas Orrenius och hans bok blir nu en del av det ständigt växande konstverket ”Muhammed som rondellhund” som började med en teckning 2007. Det är ju så Lars Vilks ser på saken: han sysslar med konceptkonst och varje kommentar med anknytning till rondellhunden, varje hot, varje seminarium utvidgar konstverket. Om detta är en allvarligt menad konstteori eller en försvarsmekanism lämnar jag därhän. Vilks syn på sin teckning ger i alla fall Moderna museets chef Daniel Birnbaum ett skäl att tacka nej när han erbjuds att köpa den: Museet brukar inte köpa in ofärdiga verk.

Nu handlar Orrenius bok inte enbart om Vilks. Undertiteln är ”Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser”. Med rondellhundstecknaren som utgångspunkt vill Orrenius undersöka den extremism som kommer från två håll, från fanatiska islamister och från mer eller mindre fascistoida högerkrafter.

Lars Vilks fungerar som en magnet för både islamister och högerextremister, han är hatobjekt för islamisterna och tänkbar sympatisör för högerextremisterna. Orrenius följer honom på nära håll under ett år. Det blir resor kors och tvärs till långa och hemliga intervjuer och till möten med danska sympatisörer, som i organiserad form numera mest består av extrem, ofta rasistisk, höger. I boken finns också ett par mycket gedigna sidoreportage om två moskéer i Örebro och Eskilstuna, där en långt gången extremism frodas och där IS-rekryterarna arbetar för högtryck.

Annons

Vi får veta en hel del om Vilks omgivning och umgänge men intervjuerna med honom ger inte mycket. Intervjuobjektet är halare än ålen. Han redovisar ingen tydlig ståndpunkt i någon fråga, men försöker hålla sig väl med alla. Varför föreläser han hos Sverigedemokraternas ungdomsförbund? Det är konstnärens rätt att undersöka saker. Varför säger han inte emot de öppna rasister han kommer i kontakt med på möten och seminarier? Det är inte hans roll som konstnär. Varför ändrar han sig ständigt när han ska förklara vad som är meningen med rondellhunden? Du mumlar, säger Åsa Linderborg i en diskussion. Ja, svarar Vilks, konstnären får gärna mumla, han vet ju ingenting.

Förre statsministern Reinfeldt är tydligare. Han värderar i efterhand sin egen insats när ett antal arabstater först reagerade hårt mot Vilks provokation och finner att han gjorde rätt som valde en mjuk väg med besök i moskén på Söder i Stockholm och samtal med arabstaternas ambassadörer. Situationen lugnades ner. Budskapet kan sammanfattas: Yttrandefriheten är viktig, vi måste försvara den, men också inse att vi är och förblir ett blandat land. Det kräver respekt för varandra och våra olika bakgrunder. Jag noterar här ett rejält avstånd till dagens tal om svenska värden.

Så vem är då Vilks? En person som utnyttjar yttrandefriheten maximalt, men som inte känner något ansvar för vad som sedan händer. Eller JVVF, som Niklas Orrenius säger på ett ställe. Det står för ”Jag vill vara farlig” och är ett subkulturellt begrepp för någon som vill vara nära farliga saker utan att själv ta riktig del. Han exemplifierar med någon som bär en t-shirt med massmördaren Charles Manson som tryck och jämför det med Vilks uppmärksammade besök hos Pamela Geller, ledare för SION (Stop Islamisation of Nations).

Orrenius har skrivit en intressant reportagebok. Det intressanta ligger i skildringen av extremistmiljöerna och i intervjuerna med politiker, publicister, konstvetare och andra som kommenterar rondellhundshistorien. Vilks själv framstår som ointressant och det stör mig lite att författaren är så snäll och försiktig mot honom.

Vad bör vi nu göra? Fortsätta skydda Vilks mot yttre hot, bekämpa terrorism och rasism och försvara yttrandefriheten. Men tona ner Vilks ett snäpp, delta lite mindre i hans konstskapande.