Ungdomsrådet i Eksjö stod bakom det första ryttarspelet. Frågan är om prästen Tore Lord och övriga rådsmedlemmar anade att deras initiativ skulle bli en institution i ordets rätta bemärkelse.

Femtusen personer följde det nya, fräscha inslaget i Eksjös valborgsmässofirande 1952. Bland dem fanns ett antal nyfödda som snusade tryggt i sina barnvagnar, medan mamma och pappa med stigande spänning följde den ovissa kampen mellan vinterns och vårens ryttare.

Bebisarna i premiärpubliken är sen länge vuxna. Nu blir de liksom ryttarspelet 65 år. Det säger en del om den ihållande dragningskraft striden mellan de vita och gröna haft på Höglandspubliken.

Lokala arrangemang blir snabbt en tradition. Men de kommer och går, endast ett fåtal består. Däribland ryttarspelet.

Annons

”Tur att det blev seger för de gröna premiäråret, annars hade nog inte ryttarspelet blivit en institution”, sa den allra första vårprinsessan Kerstin Eklöf i en intervju inför 50-årsjubileet.

”Jag red mycket som ung, vilket var förklaringen till att jag i början av 1952 tillfrågades om jag ville medverka i ett helt, nytt arrangemang.”

I 65 år har vintern samlat sina styrkor vid Hunsnäsen för ett sista, avgörande slag mot våren. Vintergrevens tappra ryttare har utan att låta sig nedslås försökt stoppa vårens ankomst, genom att vinna kampen om vårprinsessan. Ännu har de inte lyckats. Vårens långa segerrad är obruten och allt talar för att det förblir så. Inget kan stoppa solen och värmens ankomst i Småland sista helgen i april.

1972 sågs ryttarspelet av en rekordpublik på mer än 6 000 personer och det lockar fortfarande mycket folk.

”Roligt att Eksjö har ett arrangemang som är unikt”, sa Kerstin Eklöf (gift Engström) inför 50-årsjubileet.

Själva upprinnelsen till ryttarspelet var en diskussion inom ledningen för ungdomsrådet i Eksjö. Man var angelägen att hitta ett sätt att få in pengar till verksamheten. Idén om en strid mellan mörker och ljus kläcktes av dåvarande stadsbibliotekarien Eric S Nilsson och förverkligades av officeren Axel Tell.