Jan Johansson lever ett aktivt liv som pensionär i Vrigstad. Många känner igen honom som en av två ordföranden i samhällsföreningen, och han är också aktiv i Missionskyrkan, PRO och SPF. Men Jan har inte alltid levt ett ordningsamt och glädjefyllt liv. I tidiga år kom han i kontakt med alkohol och droger.

Jans uppväxt kantades av en mamma och en pappa som tjatade och bråkade mycket med varandra, och oftast handlade det om pengar.

— Jag var orolig och ville hellre vara ute än hemma, berättar Jan som började åka med Helsingörfärjan för att komma bort.

Han var bara 12 år gammal, men kunde utan problem åka med färjan och beställa öl. Under tonåren fortsatte färjeturerna att vara Jans sätt att komma bort från problemen på hemmaplan. 1963 tog han realexamen efter sju år i stället för fem eftersom han fick gå om två klasser. Sen började han handelsgymnasium men efter ett år hoppade han av, motivationen fanns inte. Drömmen var att få jobb hos sin pappa på Anticimex, vilket han också fick men bara på prov till dess att han fått tillbaka sitt körkort.

— Det hade jag blivit av med på grund av rattfylleri. Det var inte jag som körde, men det trodde polisen. Han som körde bilen krockade och stack därifrån, och jag satt kvar i baksätet. Jag var så full så jag visste inte vad som hände, och polisen anklagade mig för rattfylleri, berättar Jan.

Missbruket tog över

Han väntade på att få nytt tillstånd för att förnya sitt kort, men det kom aldrig. Vid det laget hade han börjat röka hasch, vilket polisen hade fått nys om, och därför fick han inget körkort.

— Då tyckte jag att hela samhället gick emot mig. Jag gav upp det skötsamma livet som togs över av ölen och haschet.

Annons

Jans pappa lyckades få med honom på ett byggprojekt i Polen i ett försök att rädda honom, men efter tre månader fick Jan åka hem eftersom han inte kunde hålla sig ifrån alkoholen. Då var han 22 år.

— Jag gick sjukskriven och höll på med hasch. Jag sålde en del och hade det som en liten inkomstkälla. Jag hade aldrig ambitionen att bli rik, det var mer för eget bruk, berättar Jan.

1978, när Jan var 32 år, mådde han riktigt dåligt och tyckte att livet var meningslöst. Så pass att han bestämde sig för att avsluta det.

— Jag hade hört om en kompis pappa som hade tagit livet av sig med gas. Jag hade en gasspis i min lilla lägenhet, så jag tejpade för fönstren och la mig på golvet för att dö.

”Svart klot”

Men där och då hände något som fick allt att vända. Jan hörde en röst som han beskriver som Guds röst - ”det fungerar inte, det fungerar inte”. Efter det beslöt han sig för att lämna Helsingborg och flyttade till sin syster i Tollarp. Missbruket fanns dock kvar ännu. Genom Arbetsförmedlingen gick han en kurs i Växjö och fick då bo på ett boende för missbrukare, Västervillan. Där hittade han information om ett kombinerat behandlingshem och bibelskola som han flyttade till efter avslutad kurs. Under sina fyra månader där mötte Jan Jesus.

— Allt det som jag hade gjort fel fanns som ett tungt, svart klot i bröstet. När jag fick lära mig att alla kan bli förlåtna så kändes det som att bröstet öppnade sig och klotet försvann, säger Jan som aldrig tvivlat i sin tro efter det.

Sedan återvände Jan till Växjö och började jobba för Den öppna dörren, där människor med problem av olika slag kunde få hjälp, och han gick även med i en församling. Men det var först som 37-åring som Jan tog beslutet att helt sluta dricka.

”Ge aldrig upp”

Efter det har han inte haft ett enda återfall. Han fick rätsida på livet igen och träffade sin fru Eva. 1985 gifte de sig och 1986 och 1988 föddes deras döttrar. Jan jobbade som föreståndare på Västervillan, men slutade där efter en stökig tid. De tog beslutet att flytta till Vrigstad och sedan dess har familjen utökats med fem barnbarn, och ett sjätte på väg.

Jan har fortsatt att jobba med vård av missbrukare på Matteushemmet, Mariagården och Brogården i Värnamo. Som pensionär har han fortsatt som kontaktperson genom kommunen, och han berättar ofta om sitt liv.

— Jag känner en stor tacksamhet för det meningsfulla liv jag har fått. Om det kan hjälpa någon att jag berättar om mitt liv så är det värt det. Man får aldrig ge upp, det finns ett bättre liv för alla, säger Jan.