Sven-Olof Nilsson, S-O eller Esso, var en så självklar del av hela min högstadietid att jag så här i efterhand knappast reflekterar över att jag aldrig hade honom i något ämne. Men det hade jag alltså inte.

Det här var i en tid då det hette om Withalaskolan i Vetlanda att den var en av de allra största i landet, sett till elevantalet. Skolan hade parallellklasser upp till K, om jag minns rätt, och runt 30 elever i varje för att svälja alla oss födda runt 1960.

Miljön var rätt tuff, rasterna präglades av träskoklapper och skramlet av rasslande nyckelkedjor mot plåtskåp. På fritiden var mellanöl men också sniffning och hasch en realitet för fler än bara ett fåtal. Rökning ska vi inte tala om, det sågs inte ens som ett problem.

I den här tidsandan startade Esso en skolkör som bara sjöng kristna sånger, Teen Singers. Ett projekt som egentligen borde ha varit omöjligt.

Men Esso lyckades mot alla odds få konceptet tillräckligt lockande för många fler än de vanliga helyllefrommisarna. Mellan 60 och 70 elever per läsår, under åren 1971 till 1978, ingick i kören som alltid övade utanför skoltid.

Ja, när Teen Singers var som allra störst ville faktiskt alla som var det minsta musikintresserade vara med och sjunga i Essos kör. Därför kan till och med en föga musikalisk person som jag skryta med att jag faktiskt spelat in inte bara en, utan två skivor.

Teen Singers-fenomenet berodde förstås till största delen på Sven-Olof själv. Han var en person som såg elever för vad de var, som inte bara lyfte dem som redan var sedda utan också andra. Han fick tonåringar att känna sig vuxna genom att han faktiskt räknade med dem, lyssnade och resonerade.

Annons

Körrepertoaren bestod av en samling noga utvalda kristna sånger som inte krävde någon personlig bekännelse men som ändå inte var urvattnade. Några av sångerna vi sjöng var hans egna visor. Dessa andades en vardagsnära kristen tro. ”Gud ger dig en jättechans” hette en, ”Jag är döpt och konfirmerad. Man är väl ändå ingen hedning” började en annan.

Vid en av våra rätt täta mejlkontakter på senare år frågade jag Esso vart han trodde att den kristna visan tagit vägen, den som uppmanade till klarsyn och handling. När vände det så att alla kristna ungdomar plötsligt bara skulle sjunga lovsånger med uppåt- och inåtvända blickar? Med sådana sånger hade det aldrig blivit något Teen Singers, funderade jag.

Han instämde i funderingarna, för sådan var han. Analytisk och öppen för samtal och funderingar, en sanningssökare till och med om svaren var obekväma. Inte heller drog han sig för att säga ifrån om han tyckte jag eller någon annan var fel ute.

När allt begav sig var Esso förstås inte bara populär som körledare utan även som lärare. Så pass att väldigt många av skolans elever gärna samlades i Missionskyrkans rivningskåk Tornet om fredagskvällarna när där var tonårssamlingar.

Tillsammans med övriga ledare hittade Esso en ton som gjorde att tonåringar helt utan frikyrkobakgrund kunde tillbringa en hel fredagskväll där (tillsammans med sin lärare!) utan att kränga sig ut och in och bara vilja fly. Det där hade inte varit möjligt utan Essos konkreta och vardagsnära tro och hans tilltal utan övertoner.

Varför skriver jag då detta? Jo, för att Sven-Olof inte längre är i detta livet. Just i dag hålls hans begravning.

Senaste gången vi sågs var i början av mars då han kom till en dagledigträff där jag skulle berätta om mina år i journalistyrket och hur jag hamnat där.

Jag är säker på att han var en av de nyckelpersoner som på något sätt hade del i det yrkesvalet, precis som han säkert hade i många andra skolelevers livsval. Hoppas innerligt att han förstod det.

Sven-Olof följde många av sina forna elever och körsångare i deras fortsatta liv. Jag kommer att sakna hans reflektioner kring och reaktioner på vad jag skrivit.