Jag sitter i soffan och min hund Molly ligger bredvid. En japansk spets. En sådan där liten vit och fluffig sak som får ögonen att fyllas av tårar bara man tittar på henne för hon är så gullig!

Hon har bott hos mig i snart två år. Två omtumlande år som har inneburit mycket glädje, uppfostran, frustration och tårar. Det är banne mig inte lätt att vara "mamma". Man får inte vara för snäll, man får heller inte vara dum. Det är viktigt att vara bestämd, fast inte för bestämd. Hitta en balans. Men balansgången är svår, särskilt med tanke på att den lilla utvecklas i full fart och det som fungerade ena dagen, gör det inte (!) den andra. Gnäll, trots och tiggande... Men så mycket man får tillbaka i form av lycka, vilket också får det jobbiga att blekna.

Molly har en "syster" vid namn Zoie, min katt som bott hos mig i lite mer än tre år. Jag tog mig an kärleksbollen när hon var väldigt liten då vi fann varandra direkt och tillsammans har vi delat stor kärlek och trygghet. Hon och nykomlingen i familjen blev allra bästa vänner, lekte och busade varje dag. Båda fick sova i sängen och båda fick sin mammas närhet.

Men för några månader sedan hände det som inte får hända – katten började kissa i sängen. Gång på gång, dagligen vid upprepade tillfällen. Jag började därför se över förändringarna som skett i vardagen, om det var de som påverkat henne och försökte göra det bästa åt situationen. Ny mat införskaffades, en ännu renare låda, veterinärsamtal, mys, gos och en stängd sovrumsdörr. På natten fick den självklart vara öppen så tjejerna kunde komma och gå som de ville, men vad händer? Jo, kiss i sängen... Och om dörren var stängd resulterade det i olidligt mjauande.

Annons

Häromdagen insåg jag sanningen, hon hade blivit deprimerad. Min hund började sedan en tid tillbaka ta mer plats och katten kom i skymundan, trots min ansträngning till likvärdig uppmärksamhet. Samt, hon saknade sin "pappa" som flyttade ut för ett tag sedan. Så, vad gör jag?

Ett. Handlar det här om mig eller henne? Vem är det som inte mår bra? Hon. Ska jag göra mig av med den andra för att den ena ska må bättre? Svårt. Hur kan jag kompromissa för att alla ska bli nöjda?

Beslutet blev att hon fick flytta hem till mitt ex så allt fokus hamnade på henne igen. Dessutom visste jag att hon inte kunde få ett bättre hem än hos honom. Tårar av separationsångest, "för man lämnar aldrig sina barn" och nu skulle jag behöva gå emot min största princip. Men åter igen, det handlar i första hand inte om mig, utan om vad som är bäst för djuret.

Jag kan se personer vars husdjur knappt kan se, gå eller som bär på ständig smärta. Det finns också de som inte har kontroll över sina aggressiva djur, vilket i värsta fall kan leda till någon annans död, något som flera ägare verkar vilja bortse ifrån. Varför? Man vill inte erkänna sanningen, man vill inte behöva mista en bit i sitt egna trygga pussel. "Såå farligt är det inte. Vi kämpar på några år till!" För vems skull? Din.

Det är nog viktigt att försöka plocka bort sin egoism, för man har ett större ansvar än så när det kommer till att äga djur. De (!) ska må bra. Inte plågas för att ens egen rädsla tar överhand.

Jag tittar på min hund och ögonen tåras. Inte enbart för att hon är så söt, utan av saknad. Fast inom mig vet jag att det kommer att bli bättre, för nu mår min katt bättre. Det är huvudsaken.