Jag har en grej för semlor. Framför allt för locket. Det ska vara stort, inte bara en fånig (treåringens just nu absoluta favoritord ALLA kategorier) liten trekant. Och det ska vara täckt av, inte bara pudrat med, florsocker. Grädden ska vara rikligt tilltagen och mandelmassan lagom krämig.

Ja, ni hör ju. Jag och detta bakverk, vi har någonting.

Kanske är det därför jag blir så provocerad när de dyker upp i mitt sociala flöde, bilderna på ”årets första”. Som vore det något fint att skylta med: titta, detta är min FÖRSTA, jag har inte ätit en enda innan denna så nu LYXAR jag. Dryga två veckor kvar till fettisdagen och själv har jag ingen aning om exakt hur många som redan slunkit ner i min mage.

Jag skäms lite för det, det gör jag. Ända tills den gravida vännen bekänner: ”Jag tryckte en själv på stormarknadens parkering i går eftermiddag. VEM GÖR SÅNT?!”

Annons

Det är också då jag drar mig till minnes kollegan som för några år sedan satte i sig en semla vid skrivbordet en halvtimme före lunch. Trots att ingen mage putade, blev det med ens uppenbart. Enbart en bulle i ugnen kräver kardemummakryddad dito framför datorn en helt vanlig tisdagsförmiddag.

”Så vill väl vi alla göra, egentligen? Det är ju nästan så att man önskar att man var med barn”, svarar jag den gravida vännen. Lite för att stryka medhårs – men mest för att det är sant.

För ärligt talat, så här i kölvattnet av alla ouppnåeliga nyårslöften, vore det inte rätt skönt att slippa tänka på kalorier, GI och LCHF? Att slippa den kroppskontroll vi ägnar oss åt, lite till mans? Den som gjort att jag suttit på barnkalas med mammor som vägrat peta i sig en endaste tårtsmula och vid middagsbord där andra mammor serverat spagetti till kidsen men nöjt sig med ett krispigt salladsblad till den egna köttfärssåsen.

Ta det lugnt, jag föreslår inte att vi ska äta helt utan förstånd; inga chipspåsar till frukost eller andra hämningslösa utsvävningar.

Bara att vi kanske inte ska vara så stränga mot oss själva.

För visst vore det väl rätt… befriande… att få sätta i sig en semla på en parkeringsplats utan att det var hela världen?

Eller som min gravida vän sammanfattar det:

”Vi borde leva som om vi alltid var på tjocken.”