”Man ska vara glad att man lever, det är mer än man kan säga om de flesta.” Denna sanning lär sig den sjuårige Niklas Ekdal i en småländsk kyrkbänk av ett tilltufsat original som försökt ta livet av sig men misslyckats. Sjuåringen är på rymmen från en värld han inte gillar och har, liksom originalet, smugit in i kyrkan för att tänka en stund.

När den vuxne Ekdal berättar om händelsen i ”Hur jag dog” är det ett led i bearbetningen av ett personligt trauma. Efter en framgångsrik karriär, som ”analytiker” på försvarsstaben och som chef för Expressens och Dagens Nyheters ledarredaktioner, är han nu femtio år och frilansjournalist. Han spelar fotboll, kolliderar och får en allvarlig hjärnskakning.

Sen följer arton månader av svår huvudvärk och en allt djupare depression. Tiden är 2011 och 2012. Depressionen är starkare än lärdomen från kyrkbänken. Ekdal beslutar sig för att ta sitt liv. Han lyckas nästan, men räddas. När han så småningom tillfrisknar gör han det småländska originalets sanning till sin: Livet är alltid värt att leva.

Historien griper tag i mig. Ämnet är dramatiskt, språket drivet och Ekdal kan konsten att berätta. Men ”Hur jag dog” handlar inte bara om det personliga helvete som varade i två år.

Annons

Författaren tar sig själv som utgångspunkt för en diskussion om självmordet som samhällsfenomen och kommer fram till att självmordsbeslut oftast är förhastade. Vi måste våga tala med och hjälpa den som har självmordsplaner. Hen bör fås att inse att dåligt kan bli bättre och att friheten att själv disponera över sitt liv måste vika för hänsynen till andra: partner, barn, släktingar, vänner. Kollektivet väger här tyngre än individen. Ungefär så. Det är en intressant ståndpunkt när den kommer från en liberal.

I ”Hur jag dog” varvas berättelsen om självmordsförsöket med nedslag i nutidshistorien - från 1961, författarens födelseår, och framåt. Tidstypiska händelser och idéer skärskådas. Boken blir politisk, en blandning av självbiografi och debattbok där Ekdal tittar tillbaka på det han tidigare gjort och tyckt. Han ändrar sig väl inte på särskilt många punkter men för en diskussion.

För mig blir han en illustration till liberalens kluvenhet. Å ena sidan gisslas den svenska välfärdsbyråkratin, å andra sidan är det inte bra när det blir som i Oregon, där staten inte kan bidra till cellgiftsbehandling utan bara till en dödshjälpsinjektion.

80-talets ”Satsa på dig själv”-slogan ägnas viss ironisk kritik, liksom de bankdirektörer som efter finanskrisen räddades av morgondagens skattebetalare. Förlusterna socialiserades, vinsterna förblev privata. Å andra sidan finns inte mycket att göra åt saken, ty ”alla fria samhällen är kommersiella, resten är finlir”. Ekdal praktiserar själv kapitalism under sjukdomsperioden. De dagar då han mår någorlunda hyggligt ägnas åt aktiespekulation. Han tjänar stora pengar och känner skuld efteråt.

Ensamhet och klasskomplex är andra teman i ”Hur jag dog”. Yttre framgång kan mycket väl kombineras med stor ensamhet. Jag tolkar Ekdal som att han är öppen för att det kan finnas andra orsaker till depressionen än smällen på fotbollsplanen. Och för ”en bondläpp som knegat på i Stockholm” är det inte alltid lätt att förhålla sig till alla nya fina vänner. Jag känner stor sympati för det Niklas Ekdal skriver i dessa delar.

Det finns en undertitel: ”... och fick klart för mig hur allt hänger ihop”. Den kan läsas så att Ekdal nu kommit till full insikt om allt. Det tror jag inte, trots djupdykningarna i det förflutna. Troligare är att författaren nu förstår att han själv hänger ihop med andra. Liksom Hemingway i ”Klockan klämtar för dig” citerar han John Donne: ”Ingen människa är en ö… Varje människas död förminskar mig, ty jag är innesluten i mänskligheten”. Den insikten gör att jag placerar Niklas Ekdal i det socialliberala facket, som annars är nästan tomt.