ÄVEN OM den banala protektionistiska och rasistiska retoriken är något unikt för de republikaner som Trump representerar, finns värderingar, retorik och idéer som han delar med det frihetliga parti som Republikanerna i mångt och mycket utgör.

Idéer som är tillräckliga skäl för att en populist ska kunna ta sig till Vita huset via det parti som har burit hela västvärldens utveckling det senaste seklet med liberal ekonomisk politik och tron på den enskilde individen som grundfundament.

DET ÄR komplext att dra allt för omfattande paralleller mellan amerikansk och svensk politik, speciellt rörande de populistiska strömningarna. Men det finns väsentliga likheter som är viktiga att förstå – hur de har stulit framgångsrika idéer från högern för att vinna mark.

Främlingsfientliga och protektionistiska idéer som återfinns i de populistiska partierna tycks vara populära. Det är en grundläggande orsak till varför de vinner mark. Här ska det inte finnas något att omfamna för den frihetliga högern.

Protektionism och slutna gränser är motsatsen till tron på grundläggande fri- och rättigheter och marknadsekonomi som utgör fundamentet i liberalismen och konservatismen.

Men förutom de främlingsfientliga och protektionistiska benen hos de partier som lite trivialt benämns högerextrema, finns ett tredje ben som utgör basen i deras politik. Idén om att politiken består av en elit som ska bekämpas, ett etablissemang som har fjärmat sig från den enskilde medborgaren.

KONSERVATIVA presidenter som Nixon och Reagan framställde sig precis som populisten Trump som presidenter för the silent majority - en röst för de som upplevde att politikerna i huvudstaden enbart försvårade livet för den enskilde.

Trump är republikan eftersom hans etablissemangskritik och skepticism mot en växande politisk makt överensstämde med grundidén hos de liberalkonservativa Republikanerna. Lika så har Sverigedemokraterna i viss mån stulit samma idé från den svenska högern.

UNDER Moderaternas senaste tid i Rosenbad formades en agenda som då för tillfället förklarades som pragmatism, men vars konsekvenser har bidragit till att stärka ett parti som Sverigedemokraterna.

Rollen som det statsbärande partiet fick Moderaterna att ompröva sin syn på staten och systemen.

Några skatter skulle sänkas, men i övrigt skulle de flesta skattesatser, regleringar och myndigheter helgas. Här alstrades ett vakuum som populisterna utnyttjade.

Annons

Den etablissemangskritiska retoriken som växte fram utgick ifrån att människor, framför allt de på landsbygden, glömdes bort.

Samtliga partier från höger till vänster utgjorde numera en sammanslutning där ingen vågade förändra stat och system, samtidigt som man ignorerade den enskilde medborgaren.

Sverigedemokraterna pekar samtidigt på att ingen är benägen att kritisera EU när unionen har utvecklats till en dyr byråkratisk koloss, vars befogenheter börjar bli oroväckande stora.

ARBETSLINJEN och idén om att vara ett rörelse för alla som arbetar, är en framgångsnyckel för svensk borgerlighet. Det är givet.

Men därtill är idén om att stat, byråkrati och regleringar måste begränsas av stor vikt.

Idén om att makten måste ligga hos människorna själva, att den lilla människan idag hindras av klåfingriga politiker som vill begränsa hårt arbetande människors ekonomi, självbestämmande och frihet.

Att politiken oftare är ett problem än en lösning.

HÄRTILL skulle förslag om att EU behöver bantas och antalet riksdagsledamöter minskas kunna vara en del av den borgerliga agendan.

Nämnda idéer finns idag inom högern eftersom det är i linje med den liberala och konservativa ideologin, men kvävs av partiernas chimär av systemkramandets fördelar.

En sådan inriktning vore välkommen av flera skäl, och den skulle kunna stävja den unkna populismens framfart.

Att kritisera politiker för att växa samman med stat och system brukade vara borgerlighetens styrka. Den bollen ligger numera hos populisterna.

PÅ SAMMA sätt som Tories i Storbritannien och Republikanerna i USA historiskt har rönt framgångar hos den klassiska arbetarklassen och landsbygdsbor, grupper som ofta fallit för etablissemangskritiska partier, kan även svenska borgerliga partier dra nytta av att driva en politik som står upp för folkets egenmakt.

Det är trots allt de värderingar som utgör kärnan i de partier som grundades som motståndare till socialismen, och deras existensberättigande.

Men den insikten tycks bli allt mer avlägsen, till Jimmie Åkessons stora glädje.