”Med ett schyst järnrör slår man världen med häpnad.” Det visste Joakim Pirinens seriefigur Socker-Conny redan för över 30 år sedan.

Då var det fantasi; verklighet blev det när det härom året avslöjades att de tunga Sverigedemokraterna Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling under en beramad natt muckat gräl med komikern Soran Ismail, knuffat en kvinna mot en bil och vinglat omkring med järnrör i Stockholms city. Allt filmat med Ekeroths mobil.

Järnrörsskandalen blev en i raden av bisarra episoder med Sverigedemokrater i centrum, och ett i raden av tillfällen när partiets propagandaapparat gjort allt för att på ett klassiskt historierevisionistiskt sätt försköna sanningen för att passa egna syften.

Tillvägagångssättet, liksom Kent Ekeroths betydelse för partiet och hans många turer till extremland, löper som röda trådar genom Gellert Tamas nya bok ”Det svenska hatet”.

Avslutar trilogi

Boken utgör sista delen i en trilogi där ”Lasermannen” och ”De apatiska” är de tidigare. Tamas ambition har varit att skildra det senaste kvartsseklets svenska historia ur ett specifikt perspektiv. Det är en omfattande ansats.

”Det svenska hatet” vill skildra hur två extremer, militanta islamister och islamfientliga grupper, i själva verket är två sidor av samma mynt och göder varandra. Här finns en viss svaghet i framställningen. Dels eftersom islamistavsnitten i boken är betydligt färre, men framför allt för att analysen av det Gellert Tamas anger som huvudtema inte är särskilt ingående.

Annons

Ett deskriptivt förhållningssätt har den uppenbara fördelen att den lämnar till läsaren att dra slutsatser. Men om författarens avsikt är att visa på samband väntar jag mig ändå mer i form av resonemang och slutsatser kring de kopplingarna. Här blir det i och för sig ganska klart hur de islamfientliga hämtar näring i de militanta islamisternas dåd. De bekräftar - hur långsökta kopplingarna än kan vara - för dem att islam per definition är av ondo.

Hur samspelet verkar i motsatt riktning berörs däremot i stort sett inte alls. Möjligen är det helt i sin ordning, eftersom den militanta islamismen inte tycks rikta sig mot högerextremister utan mot västerlandet i stort, men Tamas lever här inte riktigt upp till sin programförklaring.

Internationella utblickar

Bokens titel till trots finns här gott om internationella utblickar – till Anders Behring Breivik, Charlie Hebdo-dådet och en rad andra händelser. Vid en första anblick kan det tyckas missriktat, men kontexten behövs. Så blir till exempel Kent Ekeroths nyansbefriade antiislamism tydligare när den sätts in i ett större sammanhang.

Gellert Tamas levererar inte mycket nytt på sina drygt 500 sidor. Det mesta är känt sedan tidigare, och har berörts även i bokform en rad gånger bara de senaste åren: Åsne Seierstads bok om Breivik, Anna-Lena Lodenius och Heléne Lööws böcker om högerpopulism respektive svensk nazism och ett par böcker om Malmömördaren Peter Mangs är bara några exempel.

Det Tamas framför allt gör är att ge ett större sammanhang genom att visa hur nazism, hat mot islam och muslimer samt den mer friserade högerpopulism som Sverigedemokraterna försökt odla på senare år hänger ihop. Det senare blir för övrigt brutalt avslöjat som ren yta i boken; exemplen på hatiska utfall, systematiska mörkläggningsförsök, rena lögner och för den delen järnrör är mycket långt från smickrande för Jimmie Åkesson och hans parti.

Ekeroth är huvudperson

Gellert Tamas har till stor del valt att skildra SD och rörelserna kring partiet via dess rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth. Ekeroth har själv inte ställt upp på några intervjuer för boken, men är ändå en huvudperson.

Han är en både politisk och psykologisk gåta, ättling som han är till judar som flydde från nazi-Tyskland. Hans rationaliseringar kring hur hans mormors och mammas bakgrund och öden är en helt annan sak än det han idag bekämpar, är för en utomstående omöjliga att få ihop. Hans hat mot islam och muslimer tycks gränslöst.

Det är lika tröttande som avslöjande att åter ta del av SD:s och Ekeroths historia. Tröttande eftersom mängden av exempel på hat till slut närmast framkallar illamående, avslöjande eftersom åsikterna och beteendemönstren är så beklämmande konsekventa.

Det är genom att så tydligt visa att Sverigedemokraterna inte alls är ett parti i mängden som Tamas gör sin stora insats med ”Det svenska hatet”.