I tonåren blev känslorna och tankarna för mycket för att hålla för sig själv. Anastasia Michaelsdotter mådde dåligt under en längre tid innan hon gjorde ett val.

Fakta: Transsexuell

En transsexuell person upplever sig tillhöra det motsatta könet och önskar oftast korrigera..

Fakta: Transsexuell

En transsexuell person upplever sig tillhöra det motsatta könet och önskar oftast korrigera den felaktiga kropp han eller hon har genom hormonbehandling och kirurgi.

Källa: RFSU

— I slutet var det bara för mig att välja livet eller döden. Så jag valde att berätta för min pappa först och främst som då gav mig oerhört mycket stöd och kärlek. Han förstod sin roll som förälder och hans skyldighet i att stötta sitt barn.

Anastasia berättade för sin pappa att hon var transsexuell. Hon berättade något som hon själv visste sedan länge: att hon var en flicka, trots att hennes kropp var en pojkes.

— Jag har alltid vetat om att jag var en flicka. Det har varit naturligt och något väldigt automatiskt för mig. Jag trivdes inte i sammanhang där jag kodades som kille och där könsnormer tog över, till exempel när man blev uppdelad i skolan i tjej- och killgrupper eller när man skulle klä om och duscha vid gympan. Jag minns att jag redan vid sex års ålder fick panikattacker i omklädningsrummet för jag inte ville klä av mig framför killarna, för jag kände mig inte som dem.

— Redan när jag var liten kallade jag mig för "fin flicka" framför min mamma och hon instämde redan då. Det var nog bara som så att mina föräldrar ville vänta ut mig och se hur jag utvecklades både gällande min identitet men också gällande min personlighet.

Hårdare ord

I dag är Anastasia 21 år och bor i Stockholm. När hon ser tillbaka på tiden i tonåren ser hon en tjej som fick blomma ut efter att hon berättat att hon var transsexuell, men det var också en ensam tid. Vänner och familj fanns där för att stötta men utifrån vad hon själv visste var hon den enda öppet transsexuella personen i Vetlanda.

Annons

— Något jag mötte innan jag gick ut var att jag kallades ofta för bög och homosexuell. Men när jag kom ut som transsexuella möttes jag av alla möjliga kränkande ord och fördomar. Allt ifrån vuxna, lärare och ungdomar var elaka. Min vardag bestod av mordhot och jag lärde mig att det var något jag fick stå ut med, och min skola gjorde i princip ingenting för att underlätta min situation eller den transfobi som fanns.

Hade behövt en regnbågsvecka

Högstadieåren var tuffa och hon kände att hon inte fick något stöd eller förståelse i skolan och hon tänker nu att en regnbågsvecka hade varit behövlig redan då.

— För mig betyder en regnbågsvecka i Vetlanda mycket. Jag önskar det hade funnits när jag gick i högstadiet och mådde dåligt. Så jag kan verkligen tänka mig hur mycket det kan betyda för dagens ungdomar framförallt. Sedan verkar ju vissa tycka att det inte behövs. Men de måste nog leva i sin egen verklighet och inte vilja se hur situationen ser ut idag. Hbtq-personer, och framförallt transpersoner, är extremt överrepresenterade i samhället när det gäller psykiskt ohälsa, självmordsförsök, mordförsök, misshandel, övergrepp, diskriminering och dylikt. Vi lider ju inte heller av psykisk ohälsa eller liknande på grund av att vi är hbtq, utan på grund av hur vi behandlas för att vi är hbtq.

— Det enda som oroar mig gällande regnbågsveckan är att folk verkar tro att detta endast handlar om att få älska vem dem vill. Men pride och regnbågen står för att man ska få vara vem man vill. Min transidentitet har ju ingenting med min läggning att göra, då jag är en heterosexuell kvinna.

Att ha vuxit upp som transsexuell i en småstad som Vetlanda menar Anastasia har sina nackdelar, som hbtq-person sticker man ut. Samtidigt vill hon påpeka att Vetlanda är en fin stad som ligger hennes varmt om hjärtat och att det finns många människor med stor öppenhet.

— Självklart går det att vara transsexuell eller hbtq i övrigt i Vetlanda, för var man än bor kommer man gå igenom jobbiga stunder som hbtq-person då det finns fördomsfulla personer överallt. Det finns ju färre hbtq-personer och en mindre mix av människor som sticker ut i Vetlanda och då blir det mer främmande för folk när någon väl gör det. I storstäder är skillnaden att man lättare kan välja sitt umgänge och vart man vill vara. I Vetlanda finns inte så mycket variation.

”Aldrig haft ett val”

De senaste åren har Anastasia valt att höja sin röst och hon syns mycket utåt i flera sammanhang som är kopplade till hbtq-rörelsen. I medier, genom föreläsningar runt om i landet samt genom modellandet och den modellagentur hon själv startat som ska vara utan könsstereotyper. Hon har länge känt sig tvungen att prata om ämnet, något hon också kommer att fortsätta med.

— Till viss del har jag nog aldrig haft ett val. När jag gick ut i Vetlanda blev det direkt något folk snackade om och då kände jag ett behov av att ge svar på tal. Vilket sedan blev mina föreläsningar. Jag flyttade till Stockholm när jag var 15 år för att jobba som modell, men blev snabbt "outad" av personer om vem jag var och fick aldrig riktigt ha det privat. Även om jag ibland har försökt hålla det för mig själv när livet känts tufft.

— Så när jag insåg att det kommer bli svårt ville jag göra det till mitt ansvar att kämpa för ett samhälle där transpersoner inte ses ner på, men också kämpa för ett samhälle där vi inte heller behöver bli utpekade. Jag vill kämpa för ett samhälle där vi normaliseras som vilka människor som helst, för det är vi.