Eksjö är en av Europas bäst bevarade trästäder säger Elisabeth Hammarlund Lorenzsonn med viss stolthet i rösten när hon samlar en grupp turister för dagens stadsvandring.

— Det var Erik af Pommern som gav stadsprivilegierna 1403, men redan på 1300-talet fanns stadsbebyggelse på Nannylundsområdet, förklarar hon.

Det är drygt 600 år som hon under en timme ska omfamna genom att lotsa oss förbi åldrade hus från olika epoker.

Används än

Då traskar vi inte över hela Eksjö stad. Hon begränsar oss till Gamla stan.

En ganska fridfull miljö med gott om turister så här års, de besöker restauranger och affärer. Det är ett högst använt ”museum” av bebyggelse hon visar.

Brände ned Eksjö

Hon påminner dock om en tid med många krig mot danskarna, som det Nordiska sjuårskriget. Fältherren Daniel Rantzau hade med 5 000 man plundrat Jönköping och tänkte fortsätta mot Stockholm.

— Men han tvingades till reträtt och beslutade sig för att ta Eksjö. När smålänningarna förstod det använde de den brända markens strategi. De tände själva eld på sin stad, berättar Hammarlund Lorenzsonn.

Året var 1567.

Byggts upp igen

Branden skulle följas av många fler genom århundradena. Märkligt nog står mycket träbebyggelse kvar. Och har inte heller hamnat under grävskopan i en iver att modernisera ett centrum som var vanligt på 60-talet.

— Som Klarakvarteren i Stockholm, säger hon och suckar.

Byggmästare Arendt de Roy fick uppdraget att rita en ny stadsplan efter självbränningen. Den är 400 år och kom till i ett samhälle för häst och vagn. Inget har förändrats, gatunätet är detsamma.

Ekbark i karen

Aschanska garveriet startade på 1830-talet och blomstrade framgångsrikt i tre generationer. Djurhudar bereddes och garvades i stora träkar med ekbark där ett vandrarhem idag ligger. Eksjöån försåg hantverkarna med vatten.

I museets tegelbyggnad hade man senare en läderfabrik.

Garveriet lades ned 1928. De fem barnbarnen till Leo Aschan var alla barnlösa, det fanns ingen att ta över. Elisabeth Hammarlund Lorenzsonn menar att släkten då också var så förmögen att det inte var nödvändigt att driva verksamheten vidare.

Alla militärer

Annons

Hon pekar med sitt paraply mot I 12 området längre bort i stan och även regementet Ing 2.

— Dit hinner vi inte på en timme.

I stället rekommenderar hon ett besök på museets permanenta utställning med militärhistoria.

Skar med rakkniven

Gruppen går vidare till sjukstugan som Johan Björn Bardskärare hade. Han var egentligen barberare, men fick ibland ägna sig åt åderlåtning med sin kniv. Medicinalväxter odlade han också och trots att han saknade både utbildning och skrå var han med i stadens viktiga råd.

Till rikets försvar

Ett båtsmanstorp på torra land kan låta konstigt. Båtsmännen försvarade Sverige i Östersjön. År 1633 fanns tolv stycken i Eksjö till rikets försvar. Ingen var dock bosatt i huset som har fått namnet.

I Eksjö och Stockholm blektes bivax till ljus, de enda orterna i Sverige. Det gick åt många sådana före elektrifieringen. Vaxblekaregårdens namn är en påminnelse om rörelsen.

Slutet av 1600-talet och 1700-talets början var en blomstrande tid för Eksjö förklarar guiden och nämner en rad yrken i det lilla träsamhället som gav välstånd åt många.

Lilla torget var parkeringsplats för hästar. Här kunde man köpa hö. Torget var geggigt och sörjigt av trampande hästhovar. En stensättning med lite större stenar, borgmästarstenar, utgjorde en slags gångväg att gå torrskodd över.

Brann i byxor.

Även i Eksjös södra del härjade en stor brand år 1856.

— Det var en olycka. En gesäll hade hängt sina byxor på tork vid en öppen eld. Husen brann ned och 580 människor blev hemlösa.

Återuppbyggnaden gjordes i nyklassicistisk stil med bredare gator och tredelade hus som hade betydligt större fönster.

Träfasaderna skulle likna murverk som rusticerades. Här ville den sociala eliten i Eksjö gärna bo.

— Gamla stan förslummades och blev fattigkvarter, förklarar Hammarlund Lorenzsonn.

Hon avslutar så småningom sin guidning på Krusagården. Här står ett stort vackert ekträd, inte så gammalt som man kan tro.

Konungen Gustaf VI Adolf lät plantera det under en Eriksgata 1954. Perfekt att slå sig ned vid en stund och fundera över om det är dags för en kaffe och våffla.