Chip Taylor! Ja, jag vet att namnet inte är bekant för alla, men han är en av mina stora idoler och nu fick jag än en gång möta honom på nära håll.

Egentligen är det makalöst att en musiker av Chip Taylors kaliber kommer till Örebro för att framträda i en liten restaurang med plats för endast cirka 50 gäster. Men nu var han här! Och det var inte första gången. För sådär tio år sedan kom han också till staden och det var, åtminstone för mig, en sensation.

Chip Taylor är 77 år. Han har varit med länge. Först som låtskrivare, sedan som sångare och gitarrist. Han är, dessvärre får jag väl påstå, mest känd som mannen som skrev ”Wild thing” och som Troggs gjorde till en världshit 1966.

Men ”Wild thing” är inte alls en representativ låt för Chip Taylor. Han har skrivit massor av kärleksballader, ofta rätt sorgliga, men ack så vackra. ”Storybook children” och ”Angel of the morning” är förmodligen de mest kända.

Jag har upplevt många enastående konserter och det är svårt att jämföra en stilla afton med Chip Taylor på en liten krog med Bruce Springsteen på Ullevi i Göteborg tillsammans med 50 000 i publiken. Ändå rankar jag dem lika högt.

Annons

Ännu högre sätter jag en konsert med Eric Clapton i Royal Albert Hall i London för många, många år sedan. Där hamnade vi sedan vi kommit över ett par överblivna biljetter till skamlöst lågt pris. Ett otroligt gig med en formidabel stämning. När han slog de inledande ackorden på ”Wonderful tonight” mötte han ett jubel som aldrig ville ta slut.

Eric Clapton spelar för övrigt i Albert Hall igen i maj.

L och jag delar passionen för Springsteen och Clapton. Och även för Chip Taylor. Bach, Händel och Mozart är vi också överens om. I övrigt har det varit svårt att övertyga henne om storheten hos många andra giganter inom musiken. Jag har verkligen försökt.

Coleman Hawkins, exempelvis. Eller Charlie Parker. Inte ens Louis Armstrong i cd-spelaren väcker den rätta entusiasmen. Jimmie Lunceford frambringar enbart suckar.

Men man ska inte ge upp. Frank Sinatra, som hon först skakade på huvudet åt, har hon med tiden accepterat. Och många av mina countryskivor älskar hon numera. Tålmodig och mödosam bearbetning lönar sig.

Jag kan ta åt mig äran av att ha fått L att upptäcka Chip Taylor. För henne var han en okänd artist innan jag började spela min cd med honom. Det har också gjort att jag har förhoppning om att få henne tänd på andra giganter i min skivsamling, även om det förmodligen dröjer innan hon ber mig spela något med Coleman Hawkins.

Aftonen med Chip Taylor blev precis så underbar som vi hade föreställt oss. Han passar bäst i det lilla formatet. På Ullevi skulle han varit oerhört malplacerad. Liksom i Albert Hall.

– En fantastisk liten konsert. Det kanske inte vore så dumt att lyssna på någon annan av dina favoriter. Om Jimmie Lunceford kommer till stan kan vi kanske gå och lyssna på honom? kvittrade hon när vi vandrade tillbaka från krogen.

– Absolut. Synd bara att han varit död i 70 år, tänkte jag säga, innan jag förstod att hon behagade skämta.