Glad påsk! Hur firas den – av dig? Inte så mycket av mig, jag har väl aldrig firat påsk egentligen. Men när jag var yngre var höjdpunkten utan tvekan äggen som var fyllda med godis och kanske till och med pengar. I så fall var det en riktigt bra påsk.

Vad får barnen i sina påskägg numera? En mobil, en surfplatta?

"Mamma, pappa! Olle och Ida fick det och det av påskharen. Varför fick jag bara..." Nej, jag vet inte helt säkert om det är så idag, man kanske nöjer sig med godis och några kronor fortfarande?

Framförallt hoppas jag att det är så, för är det som en julafton junior känns det sådär inför dagen jag själv skaffar barn. Fast vänta, "nöjer sig." De ska väl vara tacksamma för det de får?

Men jag förstår. Har man inte det alla andra har i en viss ålder kan man lika väl börja gräva sin egen grav – direkt. Hårt sagt? Egentligen inte, med tanke på att det är den känslan många yngre går med. Tragiskt men sant.

Annons

Det blir som en tävling där målet är att överleva. Fast vem triggar igång beteendet? Inte de små väl? Jag tror de präglas av hur de uppfostras och skäms bort. Och vem är det som skämmer bort dem? Det känns dessutom som att det borde bli riktigt dyrt i längden, fast det är det kanske värt. Man vill ju vara en "bra förälder".

Men är det att vara en bra förälder, vad har man för ansvar? Ska man skydda sitt barn genom att ge det samma saker som de andras barn får, eller bör man vara den som går emot strömmen och förhoppningsvis får många andra föräldrar med sig. Vågar man det? Riskera att den man älskar mer än allt blir mobbad och retad, kallas tönt för den skiljer sig från mängden. Svårt.

Jag kanske inte bör uttrycka mig för hårt eller för häftigt, jag har ju faktiskt inga egna barn. Men jag har ju varit ett, vilket jag inte glömmer i första taget. Mina minnen är starka och jag längtar inte tillbaka, inte alls.

Ändå har det hänt mycket på några år för när jag gick i mellanstadiet så hade jag inte ens en mobil. Jo, en sådan där tegelsten som det gick att spela snake på och som det kostade en förmögenhet att skicka några sms med. Den var i och för sig modern på den tiden, men skillnaden på nu och då är att ingen skulle ha sagt någonting om jag inte haft någon mobil överhuvudtaget. Fast då fanns det andra sätt att bli retad och illa behandlad på och garanterat lever de metoderna kvar. Addera nu på ångesten och svartsjukan på det, pressen efter att ha sett alla andras påskgåvor när en själv bara fick lite godis, som förr var standard. Ha allt det nyaste, dyraste, se "perfekt" ut, få bra resultat i skolan trots att det inte går att koncentrera sig på lektionerna (efter att nyss ha sett de felfria kropparna på Instagram när en själv inte ens fått bröst.)

Jag är så glad över att jag inte är yngre än vad jag är. Jag hade gått in i väggen innan ens tonåren hunnit visa sin glans.

Det är inte lätt alltid, hur man ska förhålla sig till omvärlden. Vad är rätt och vad är fel? Och även om man själv anser att man gör rätt, hur många andra tycker då att det inte är det? Vad är tillräckligt och inte? Vare sig om man är barn eller vuxen.

Så jobbigt det blev med påsken helt plötsligt. Därför släpper jag detta – nu. Tar upp det igen den dagen det blir mer aktuellt. Men vad "ska" det vara i äggen då? En bil? Usch. Åter igen, glad påsk.