STÖRST SPRIDNING tycks uppropet ha fått i vårt land – kanske världens mest jämställda.

Har då #metoo fått oss att tro att Sverige ändå generellt är ett helvete för kvinnor?

Nej. För det är troligen just tack vare – inte trots – vår starka jämställdhetstradition som uppropet fått sådan uppmärksamhet. Även här, har många nog tänkt. Den grundläggande bilden av Sverige verkar däremot inte ha förändrats.

Märkligt att det tycks vara tvärtom på andra samhällsområden: sjukvård, äldreomsorg, kriminalitet och skola.

Rubriker om missförhållanden har fått många att tro att hela landet är på väg åt pepparn.

OPINIONSINSTITUTET Novus gjorde för några år sedan en undersökning om vad svenskarna tycker om skolan. Hela 72 procent ansåg att eleverna i grundskolan inte lär sig det de behöver.

När Novus istället frågade föräldrar om vad deras egna barn lär sig i sina skolor blev svaret det omvända: 70 procent tyckte att telningarna får de kunskaper man kan förvänta sig. Något motsägelsefullt kan tyckas.

Förklaringen är dock enkel: svenskar i gemen skapar sin bild utifrån mediebevakning. Föräldrar av egna erfarenheter.

Att journalistik skall lyfta fram det som går snett är en självklarhet. En Pravdapress som förklarar att allt är bra vore totalt svek.

Annons

Sverige är inget lyckorike där allt är mys och gull. Gängbrottsligheten är inte stävjad. Hedersförtryck. Och rasism som de uppmärksammade antijudiska attackerna nyligen. För att nämna några exempel.

Ändå. Det finns ett stort problem när undantag framstår som regel.

På Sveriges Radio sysslar de just nu med något som kallas ”konstruktiv journalistik” – en rapportering som inte endast lyfter fram det dåliga, utan också pekar på lösningar.

Det inger hopp.

SOM JAG SJÄLV skrev i en krönika om tacksamhet för en tid sedan ligger faktiskt Sverige i världstopp på område efter område. Inte bara jämställdhet.

Detta finns det krafter som inte vill höra talas om.

Bilden av att Sverige är på väg utför (mest till följd av invandring) är livsluften. Kritiseras (gammal)medierna handlar det om att saker och ting förtigs. Allehanda obskyra sajter på yttersta högerkanten står för ”sanningen”.

Vilket ansvar har då politiken?

”Något har gått sönder i Sverige” sa Stefan Löfven – diffust, men ödesmättat – när han var oppositionsledare. Det handlade om Alliansens stora skattesänkningar som sades hota välfärden.

Vad gällde vård, skola och omsorg stämde det inte. Dessa välfärdssektorer fick mer pengar. Per capita.

Däremot skruvades olika försäkringssystem åt. Var ju hela den borgerliga tanken: mer lönsamt att jobba, mindre att gå på bidrag.

Det här kunde ha kostat Reinfeldt statsministerposten redan 2010. För det fanns människor som kom rejält i kläm (den svårt sjuka kvinnan Annica som förlorat sin ersättning blev exemplet).

LIKSOM JOURNALISTIK skall lyfta fram problem, skall en politisk opposition opponera. Själva poängen.

Att idka viss varsamhet med orden borde dock vara angeläget i båda fallen. De borgerliga partierna kan heller inte slå sig för brösten på denna punkt när S styrt.

Göran Hägglunds tal om ”verklighetens folk” var till exempel knappast ett under av precision.

När nye moderatledaren Kristersson nu efterlyser en ”vuxnare” samtalston i politiken är det mer än välkommet.

Av samma skäl som SR:s konstruktiva journalistik.