Janeric Johansson är bildkonstnär med rötter i Vetlanda. I boken ”Bilder av hopp: Svenskarna som förändrade Kinas historia” marknadsför han det egna måleriet (som påstås ge kineserna hopp), orienterar om Kinas yngre stenålder, predikar kristendom, ger inblickar i kinesisk byråkrati och affärsverksamhet, samt undersöker ett enskilt människoöde: Maria Petterssons. Det är detta sista som är bokens styrka.

Om boken

Sakprosa

"Bilder av hopp: Svenskarna som förändrade Kinas historia"

Janeric Johansson

..

Om boken

Sakprosa

"Bilder av hopp: Svenskarna som förändrade Kinas historia"

Janeric Johansson

Narin förlag

Öppningen är fin. Den skildrar mötet 1917 mellan Johan Gunnar Andersson - svensk geolog, anställd som expert hos de kinesiska myndigheterna och så småningom upptäckare av den drygt femtusen år gamla Yangshaokulturen - och missionären Maria Pettersson. Mötet sker ombord på ett tåg i provinsen Henan, hopträngda i en godsvagn inleder de ett samtal som blir början på en livslång vänskap.

Johansson gör sen ett hopp nästan hundra år fram i tiden och vi får veta hur det kom sig att en stor kinesisk delegation besökte honom i Malmö, hur han utan att kunna ett dyft om Johan Gunnar Andersson blev inbjuden till 90-årsjubileet av dennes utgrävningar och dessutom erbjuden att ställa ut sin konst i samband med jubileet.

Kineserna var ute efter Ilmar Reepalu och den svenske statsministerns fru som hedersgäster, men fick nöja sig med Johansson och hans konst. Det är en rolig anekdot om hur ambitiösa byråkrater vill sätta sin region på kartan, som det numera heter, och hur en självmedveten konstnär kan utnyttja situationen och, liksom Andersson och Pettersson, hoppa på tåget.

Annons

"Kina-Gunnar"

När Johansson inför jubileet läser in sig på ”Kina-Gunnar”, som var den framstående geologens smeknamn i Sverige, stöter han på Maria Pettersson och fastnar för henne. Hon blir, tillsammans med författaren själv, bokens huvudperson. Det är ett bra val.

Johansson läser privata brev och missionstidningen ”Sinims land” och kan så teckna ett fint porträtt av en människa som naturligtvis inte förändrade Kinas historia, men i alla fall livet för hundratals föräldralösa kinesiska barn. Jämsides med sitt ganska fanatiska förkunnelsearbete - Maria beklagar sig över missionärernas alla förlovningar och äktenskap, de minskar intresset för kallelsen – gör hon en stor social insats, med tonvikt på barnhem.

Oklara källor

Några saker är irriterande i Janeric Johanssons framställning. En är att han inte redovisar sina källor ordentligt. Det finns en litteraturförteckning men inte mycket mer. Ofta är det oklart om det är citat jag läser eller referat av någon annans text, eller kanske Johanssons eget tyckande. Det stör också att författarens kristna tro tränger in i texten väl mycket. Jag sväljer lätt att en missionär ropar halleluja, men har svårare för när hennes levnadstecknare gör det.

Att i en beskrivande text tala om avgudadyrkan eller om att Gud öppnar upp möjligheten för det ena eller andra ger intryck av fanatism. Likaså när författaren luftar sin aversion mot Buddha-statyer eller möter en ängel. En tredje sak som irriterar är den tradiga redovisningen av alla detaljer i jakten på föredrags- och utställningstillfällen under Johanssons jubileumsresa.

Berättelsen om Maria Pettersson är den stora behållningen i ”Bilder av hopp”. Hon var en del av den västerländska inblandningen i Kinas affärer vid förra sekelskiftet, en god del vad det verkar.

Den onda delen, den imperialistiska, berör Johansson inte särskilt mycket. Dock citerar han Johan Gunnar Andersson, som om Maria skrev att ”Du gottgör mycket av den orätt som de makthungriga utlänningarna gjort sig skyldiga till mot Kinas folk”.