Perspektiv

Från ett av de inre rummen hördes samtalen från några daglediga stammisar som höll ”tankesmedja” av den mera vardagliga sorten.

Ämnet för dagen eller möjligen veckan var invandrarpolitik ur en problemorienterad aspekt.

Någon visste berätta om en offentlig lokal i Stockaryd där ett plakat tydligt visade att en invandrare får X kronor i månaden utan att göra ett enda handtag. Källan och uträkningen får stå för berättaren. Och vi pensionärer får bara en höjning på 600 kronor visserligen utan någon motprestation.

Ostmackan fastnade i halsen.

Förra veckan följde jag med några ensamkommande flyktingpojkar till ambassaden i Stockholm. De behövde resehandlingar inför en nära förestående utvisning. Till ett land där föräldrar och syskon dödats i krig och terrordåd. Till en extremt osäker framtid där chanserna till överlevnad är mycket små.

När man lärt känna människorna bakom de svåruttalade namnen och lyssnat till deras berättelser om sönderbombade städer i Syrien eller Afghanistan och om hur terrordåd splittrat massor av familjer blir man lätt allergisk att lyssna till alla dessa klagomål om våra nyanlända. Visst! Det finns ett antal som aldrig skulle ha fått uppehållstillstånd men dem får rättsväsendet ta hand om.

Men de andra - där behöver vi – för att använda ett icke helt omtyckt citat: öppna våra hjärtan och visa lite medmänsklighet.

Annons

Majoriteten av våra nyanlända har aldrig besökt ett svenskt hem trots att de allra flesta verkligen önskar kontakt med oss svenskar.

Ta en tur till Kamelen som är ett mångkulturellt ställe. Prata med någon invandrare. Lyssna till bakgrund och historia. Bjud på en kopp kaffe på fiket första gången, i ditt hem nästa gång.

Och spela en Elvislåt: ”Love me tender, love med sweet, all my dreams fullfill, Oh my darling I love You…”

Det är många unga grabbar som har drömmar… men bara några få som får chansen att se dem gå i uppfyllelse.

Jag saknade jukeboxen, denna underbart strålande försommardag!

Salam Aleikum