Kärlekssorg är det bärande temat. Men medan Söderberg ägnade sig åt den allvarsamma leken på ett förfinat sätt, nästan höviskt, rasar Björkstedt i sin nyseparation. Ett raseri över sig själv och vad som gick fel, en skuld tung att bära när han sätter sig på planet till Argentina för att hälsa på sin gamle far. Fast egentligen ska han försöka ta reda på vem han är.

Fakta: Ny bok

Roman

"Vakta henne"

Johan Björkstedt

Sadura

Fakta: Ny bok

Roman

"Vakta henne"

Johan Björkstedt

Sadura

”Barn har alltid en tendens att antingen förringa eller upphöja sina föräldrar,” skriver Marcel Proust, och tillägger: ”för en god son är fadern alltid den bästa fadern, alldeles oavsett om det finns någon objektiv anledning att beundra honom.”

Annons

Så blir ”Vakta henne” alltmer en roman om en ung man och hans (frånvarande) far. Gamblern, kvinnokarlen, den gränslöst utlevande minst sagt excentriske fadern som tagit sin tillflykt till Argentina med alla miljonerna och skaffat sig en ny och yngre hustru. Förhållandet mellan far och son har alltid varit frostigt, och den här resan är kanske ett försök att tina upp relationen, i tid.

Plågad av skuldkänslor sitter han vid poolen och läser argentinaren Ernesto Sabatos ”Tunneln”, som blivit kvar sen förra besöket, och där i hettan, med svetten porlande längs ryggen minns han hennes svala hand som smekte hans panna. Det är då han förstår hur liten och rädd han var i hennes närhet. ”Under din hand var jag inte mer än en kyckling.”

På effektiv och kraftfull prosa tecknar Björkstedt porträttet av en liten pojke, som inser att han är mer lik sin far än han velat erkänna. En insikt som får honom att fly – till Buenos Aires barer.

Jag kommer att tänka på Klas Östergrens tidiga verk. Ung man med författarambitioner våndas på krogen. Likafullt kommer det något ut av Björkstedts penna. Han har fin iakttagelseförmåga, som flanörer ska, och lyckas blåsa liv i staden, staden som gömställe.

Minst intressant är den del där fadern föreslår att de ska skriva en deckare tillsammans. Men sammantaget är Björkstedts debut lovande. Framför allt för sin skyddslöshet.