År 1918 var det spanska sjukan. 1957 gick Asiaten runt världen. 1968 härjade Hong Kong-pandemin. 1918 dog 50 miljoner. 50 år senare var siffran en miljon.

Kanske kan 1900-talet och hanteringen av dessa tre pandemier hjälpa oss att förstå hur vi ska agera i dag. Exempelvis hade St. Louis, som 1918 var den fjärde största staden i USA, en åttondel av antalet dödsfall som landets tredje största stad Philadelphia hade.

Borgmästaren i St. Louis stängde skolor och andra offentliga platser dagar efter de federala myndigheternas uppmaning. Philadelphia höll öppet i veckor.

Det här är i princip samma diskussion som pågår i och runt Sverige just nu. I Finland, där Helsingfors med omnejd satts i karantän, undrar man vad svenskarna vet som gör att samhället hålls så öppet. Norge har liknande funderingar. Och på svenska ledarsidor böljar debatten.

Vissa, som Dagens industri, förordar färre begränsningar för ekonomins väl. Andra, som DN, menar att det innebär en prissättning på riskgruppers liv och hälsa. Hur moderna samhällen ska hantera en pandemi och de ekonomiska avvägningarna har vi dock lite erfarenhet av. Senast var 2009, och världen är radikalt annorlunda i dag.

De första fallen av svininfluensan dök upp i USA mitten av april det året. I början av maj kom det första svenska fallet, och fram till mitten av juli noterades cirka 300 fall här hemma. Då övergick strategin enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) från att förhindra spridning till att mildra effekterna genom att skydda riskgrupper.

Den riktiga spridningen syntes först i början av oktober, med epicentrum i Västerbotten. Eftersom vaccinationer i hela landet påbörjades samtidigt hann den stora massan i södra Sverige immuniseras innan influensavågen sköljde in över de befolkningstäta delarna. Totalt dog 32 personer i Sverige.

De ekonomiska avvägningarna för att möta pandemin var dock lika skarpa som färgen på Dagens industris papperstidning. Enligt MSB beräknades massvaccinationen utifrån ett så kallat Qaly-värde, eller antal kvalitetsjusterade levnadsår som behandlingen ger.

Sverige har inget officiellt tröskelvärde för Qaly. Men enligt MSB ligger det i praktiken på mellan 500 000 och 600 000 kronor. Om ett sparat Qaly kostar mer än så ska behandlingen alltså inte ges. Svininfluensans Qaly låg på 1,3 miljoner kronor.

Att vaccinera kostade 1,3 miljarder. Därtill var kostnaden för arbetsbortfall på grund av vaccineringen en halv miljard, och sjukfrånvaron uppskattades till tre miljarder. Totalt kostade pandemin 5,3 miljarder kronor medan insatserna räddade sex liv. En tidigare vaccinering hade räddat ytterligare sju liv och besparat samhället mellan en och elva miljarder.

Men vad hade hänt om vi inte vaccinerade? Det hade ökat antalet patienter i behov av vård med 19 procent. Och om influensan hade varit allvarligare, vilket coronaviruset är, hade antalet smittade varit 5,6 miljoner människor jämfört med de faktiska 1,5 miljoner. Nästan tio gånger fler personer hade varit i behov av intensivvård, och cirka 300 hade dött.

Den förra pandemins logik säger en del om den nuvarande. Då precis som nu tycks tidsfönstret från första konstaterade fallet till en strategiförändring vara ungefär sex veckor. Skillnaden är att personer från stora delar av södra Sverige dragit på sig sjukdomen. Och det finns inget vaccin förrän om ett år, vilket raderar vinsterna av en tidig vaccinering.

Samtidigt är de relativt milda åtgärderna otroligt dyra. Efter regeringens senaste krispaketet för småföretagare är de statliga direkta och indirekta kostnaderna uppe i 1000 miljarder kronor. Samhällsekonomiskt ser det etter värre ut.

Antalet döda sjönk för varje av 1900-talets pandemier. Det reflekterar sannolikt att beslutsfattare lärde sig av hanteringen och investerade i bättre hälso- och sjukvårdssystem. Nu är lärdomarna på nytt utmanade.