Annons
Vidare till smt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Högmod går före fall

Alla småpartier drömmer om att bli det där tredje stora partiet med 15-20 procent av väljarstödet. Men sådana ambitioner kan leda helt fel.

"Vi skulle gärna ha fler personer som inte är högutbildade. Dessutom är många av våra medlemmar väldigt intresserade av miljöfrågan." Det säger Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner i en intervju i senaste numret av tidningen Riksdag och Departement.

Det är möjligt att MP upplever att de har för många medlemmar som har tappat kontakten med verkligheten efter att ha tentat av alldeles för många högskolepoäng i humanekologi. Man skulle ju annars kunna tro att det sågs som en tillgång för ett miljöparti att deras medlemmar är intresserade av miljöfrågor. Det är väl rent av deras USP (Unique Selling Point), om det småfåniga marknadsföringsspråket ursäktas.

Nog för att det går att förstå att MP vill bredda sin väljarbas, men det som gör partiet unikt är just att det sätter miljön främst. Visst, alla partier som aspirerar på att nå inflytande måste bredda sig och kunna visa upp att man är fullsortimentspartier; att man har en trovärdig ekonomisk politik, en rimlig utbildningspolitik etcetera. Men detta måste ske utan att det som gör ett parti unikt fördunklas.

Det värsta som kan hända är att bli ett generiskt parti i mängden. Aldrig tidigare har så många partier suttit i Sveriges riksdag. Och det finns en hel del som tyder på att det inte heller kommer att sitta lika många partier i riksdagen efter nästa val. Mest utsatta i mätningarna på senare tid har Kristdemokraterna och Centerpartiet varit. Och det beror inte på att partierna inte har breddat sig tillräckligt. Det är snarare så att vi talar om två partier som på senare år inte har lyckats sticka ut och tillräckligt tydligt förklara för väljarna varför de ska lägga sin röst just på dem.

De två stora partierna i svensk politik – Socialdemokraterna och Moderaterna – är tillräckligt stora för att inte behöva nischa sig; de är politikens motsvarighet till Ica Maxi. Och de som konkurrerar med dessa politikens jättar kanske inte gör det bäst genom att försöka ha ett bredare utbud, utan genom att hitta en skärva av marknaden där de kan vara bättre än jättarna.

MP har en attraktiv nisch i miljöfrågorna. KD skulle säkert lyfta fram familjepolitiken och Centerpartiet glesbygdsfrågor, som sina respektive nischer. Frågan är då: Har väljarna inte uppfattat detta? Eller, än värre, har väljarna uppfattat men avfärdat politiken?

Det värsta som kan hända för KD och C är att väljarkåren, nu när riksdagsvalet 2014 så sakteliga börjar närma sig, börjar tänka att en röst på dessa partier är en bortkastad röst snarare än en hjälpande hand upp över fyraprocentsspärren.

MP, som nu har några framgångsrika år i svensk politik bakom sig, ska komma ihåg att den enda vägen inte är upp för småpartier. Det finns en uppenbar nedsida också, vilket såväl KD och C, eller för den delen Vänsterpartiet och Folkpartiet, är exempel på.

Ofta är det högmod som föregått deras fall.

Marcus Bohlin