Annons
Vidare till smt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Är våra politiker kameraförnekare?

Det är politiskt trendigt att förespråka fler kameror för trygghet. Tyvärr är makthavarna oense med verkligheten.

1998 myntade Steve Mann uttrycket undervakning. Han såg statens ensidiga övervakning av individer som ett enormt maktmedel och förtryck.

För att balansera övervakningen (på engelska surveillance) i samhället behövde övervakarna bevakas tillbaka. Så han skapade en språklig avledning: sousveillance, eller undervakning.

Mann är i dag professor i elektronik och data vid det prestigefyllda Torontouniversitetet. Hans arbete för mer balans har på senare dar mynnat ut i begreppet equiveillance, eller jämvakning, som beskriver tillståndet i samhället när båda sidors bevakning är lika stark.

Men så ser inte världen ut i dag. Mellan 2013 och 2017 fördubblades antalet ansökningar om kameraövervakning (SvD, 13/8-17). Flest nya ansökningar kom från kommuner. Västra Götaland hade enskilt flest ansökningar med 121 stycken, dubbelt så många som i Stockholm. 32 stycken kom från Jönköpings län och 11 från Kronoberg.

Då gick det inte att få kameratillstånd med hänvisning till trygghet, utan bara om de förebyggde brott. Men enligt en sammanställning av drygt 80 forskningsstudier som Brottsförebyggande rådet (Brå) publicerade 2018 förebygger inte kameraövervakning våldsbrott eller ordningsstörningar i områden med flerfamiljshus, stadskärnor, kollektivtrafik eller ”andra platser”.

Kameror kan dock minska antalet egendomsbrott, fordonsbrott och narkotikabrott i vissa områden. Som BRÅ skriver: ”brott där gärningspersonerna är inställda på att begå brott låter sig förebyggas med kamerabevakning”.

När en bil stjäls är det oftast planerat i förhand. Men en människa som angriper eller dödar någon annan handlar oftast i affekt. Och det är i den senare brottskategorin som Sverige har en okontrollerad ökning.

Antalet fall av dödligt våld noterades 2017 till den högsta siffran, 113 stycken, sedan 2002. Antalet dödliga skjutningar fördubblades mellan 2011 och 2018. Det totala antalet skjutningar var förra året 334 stycken, tio fler än 2017. Att polisen inte ens fört statistik över antalet skjutningar före november 2016 visar hur sentida den utvecklingen är.

Så när moderaterna Kent Ly och Tommy Nordman i en debattartikel (JP, 10/2) förordar fler kameror i Jönköping för mer säkerhet och trygghet är det smålänningens integritet och privatliv de vill betala med. För som BRÅ-rapporten visar är tre av fyra brott som de två moderaterna radar upp inget som kameror rår på.

I grunden tycks Ly och Nordman medvetna om detta. Två gånger poängteras att kameror förbättrar utredningsarbete utan att precisera hur. Den statliga utredning de hänvisar till är lika vag. Stora delar av debattartikeln om mer kameraövervakning ägnar Ly och Nordman därför åt att diskutera andra lösningar som bättre socialtjänst, mer polisnärvaro och mer belysning.

Ändå har kameran blivit en politisk trend på nationell och lokal nivå. Senast förra veckan meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) att kravet på tillstånd för kameraövervakning i kollektivtrafiken tas bort. Det ska skapa ”fler verktyg för tryggheten och brottsbekämpningen i hela landet,” enligt Johansson. Men som BRÅ visat hjälper inte kameror mot brott i kollektivtrafiken, vare sig man är justitieminister eller moderat lokalpolitiker.

När det gäller klimatförändringar kallas personer som bestrider expertmyndigheter och etablerad forskning för klimatförnekare. Sett till våldsutvecklingen i Sverige borde fler fråga politikerna huruvida deras efterlängtade kameror har ökat eller minskat brotten.

Makthavarna tycks nämligen oense med själva verkligheten. Ska vi möjligen kalla dem kameraförnekare?