Regionrådet Rune Backlund (C) uttrycker i en intervju med tidningen oro för framtiden för länets folkhögskolor. Detta då de tre storstadsregionerna börjat vackla om mobilitetsersättningen (den peng hemregionen betalar för elever som studerar på folkhögskola i ett annat län). Jönköpings län har åtta rörelsedrivna folkhögskolor och därtill två – Värnamo folkhögskola och Sörängens folkhögskola i Nässjö – som drivs i regionens egen regi. Det gör länet till en stor nettomottagare av mobilitetsersättning. Storstadsregionerna Stockholm, Skåne och Västra Götaland är i stället stora nettobetalare.

Trots det ojämlika pengaflödet har denna modell i stort sett accepterats av alla parter i årtionden. Län med många utsocknes studenter har fått positiva regionala effekter, medan län med många studenter på annat håll har investerat i kompetensutveckling då folkhögskolestudenter i mycket stor utsträckning återvänder till hemorten efter studierna. Att överenskommelsen som fungerat sedan 1970-talet nu kan ha nått vägs ände är faktiskt inte undra på. Det går att spåra till förra mandatperioden och en överenskommelse mellan S/MP-regeringen och Vänsterpartiet.

2017 och 2018 tillförde regeringen landets folkhögskolor 8 000 nya platser. Det gjordes utan samråd med regionerna trots att de är medfinansiärer. Det blev en krock mellan finansieringsprincipen, som innebär att kommuners och regioners extrakostnader för statliga åtgärder ska täckas av staten, och samfinansieringsprincipen, som innebär att statens bidrag villkoras av att regionen ska stå för en del av kostnaden. Det har lett till att den regionala finansieringen per plats har minskat.

Mobilitetsstödet har helt enkelt börjat upplevas som för dyrt av de största betalarna. Under 2019 fick tre regioner (som tillsammans hade en dryg tredjedel av landets utomlänsstudenter) nog och beslöt att betala ut mindre än de 400 kronor per elev och kursvecka som Sveriges Kommuner och Regioner rekommenderar. Eftersom nästan alla regioner dessutom tillämpar ömsesidighetsprincipen, det vill säga betalar tillbaka samma summa som man får, uppstår en effekt som driver underfinansiering. Förutsättningarna för att systemet, som bygger på att 21 regioner är överens, ska kunna fungera har blivit urusla.

Folkhögskolornas mobilitetsprincip, alltså att människor kan studera var som helst i landet, är viktig. Att fritt kunna välja ökar chansen för var och en att hitta den kompetensutveckling den behöver. Nischade folkhögskolor får lättare att behålla sitt utbud om de kan vända sig till elever från hela landet.

Det finns mycket att säga om den förra regeringens satsning på nya folkhögskoleplatser. Den var inriktad på folkhögskolornas så kallade allmän kurs. Den har absolut sin plats, men staten borde stimulera folkhögskolor att starta yrkesutbildningar som svarar mot arbetsmarknadens behov. Det mest akuta är dock kostnaderna för flödet över länsgränserna.

Det håller inte att en regering kablar ut reformer som hårt pressade regioner förväntas medfinansiera med pengar de i många fall inte har. Det är angeläget att ta fram en modell som alla regioner kan acceptera – och som inte minst gör det möjligt för folkhögskolor att förutsäga sina intäkter och regioner sina utgifter.