Det var just till de allra äldsta som coronaviruset inte fick nå, men ändå tog det inte lång tid innan sjukdomsfall upptäcktes på äldreboenden. Enligt en kartläggning från SR Ekot (2/4) gäller det i nuläget i hela 90 av landets kommuner. Situationen är allvarlig för de äldre som riskerar att drabbas, men också för personalen på boenden och inom hemtjänsten.

När smittskyddsåtgärderna mot coronaviruset bygger på att riskgrupper stannar hemma och undviker sociala kontakter blir det onekligen besvärligt för äldre med hemtjänst och på äldreboenden. Det går inte att skydda sig helt och hållet när personal kommer och går. Men så snart en äldre person väl har smittats och vårdas i sitt boende blir denne också en risk för personalen, som inte gärna kan lämna den smittade utan vård och stöd.

Personalen i äldreomsorgen hamnar i en än allvarligare sits när skyddsutrustningen nu börjar ta slut i många kommuner. Vissa har tagit till kreativa lösningar, som munskydd av pappershanddukar, men innan ansvariga myndigheter har lyckats samordna en lösning står personalen utan ordentligt material för att skydda sig. Det är särskilt allvarligt när många äldre också kan behöva hjälp med att tvätta sig för att förebygga smittspridning.

Smittan på äldreboenden hade kunnat begränsas om besöksförbud hade införts långt tidigare. Men då finns fortfarande en stor risk att någon i personalen för med sig smittan. När besöksförbudet nu har införts sedan 1 april kan förhoppningsvis många äldreboenden skonas. Men för personal och äldre på de redan drabbade boendena är skadan redan skedd.

I och med det absoluta besöksförbudet på äldreboenden framträder också ett genomgående problem med Folkhälsomyndighetens rådgivning. På pressträffen då förbudet meddelades beskrev myndighetens generaldirektör Johan Carlson att det var ofarligt ur smittskyddssynpunkt att äldre kan besökas utomhus med avstånd till besökaren. Men också det strider mot besöksförbudet, vilket socialminister Lena Hallengren (S) fick bryta in och påpeka. Bara genom att vara på den säkra sidan kan vi minimera enskildas felbedömningar och misstag.

Därför måste äldre tyvärr isolera sig från fysiska kontakter med andra. särskilt besvärligt kan vara att många också är sämre på att använda de tekniska kommunikationsmedlen. Personer som med stor vana kan umgås och samtidigt hantera dryckesglas och ostronkniv kan ha desto svårare med datorer och smarta telefoner. Lösningen är ingen annan än tålamod och användning av den traditionella telefonen.

Vi måste samtidigt erkänna att omvårdnadspersonalen, som behöver ha närkontakt med de äldre, nu tar risker som de inte alls lär ha förväntat sig när de sökte sig till yrket. Etiska överväganden och smittskyddshantering blir nu en obehaglig överraskning för många. De kanske också måste acceptera att bli lägre prioriterade än sjukvården, som också har brist på skyddsutrustning. Tills material väl når omsorgen behövs dock riktlinjer för hur personalen bäst ska kunna skydda sig själva.