Fångar på Tidaholmsanstalten har kollektivt lagt ned sina sysselsättningar. I stället för att gå till studier, arbete eller annat stannar de kvar på sina avdelningar (Västgötabladet 4/3). Detta i protest mot Kriminalvårdens beslut att fängslade inte längre får ta emot pengar från personer utanför murarna.

Också på andra klass 1-anstalter, liksom på häkten, har det blivit liknande reaktioner. Beskedet har tagits emot med större lugn på anstalter med lägre säkerhetsklass.

Kriminalvårdens säkerhetsdirektör Kenneth Holm har inget allvarligt inträffat och läget är under kontroll (TT 3/3). Fackförbundets ordförande Per Sunneborn har dock en annan bild. Enligt honom har flera anställda hamnat i farliga situationer på grund av missnöjet.

När intagna på de fängelser som hyser landets grövsta brottslingar samlas i kollektiva protestaktioner känns det inte riktigt förtroendeingivande att säga att allt är under kontroll och att inga åtgärder är nödvändiga. Situationen i Tidaholm och på andra klass 1-anstalter får inte bli en smältdegel där missnöje och frustration får växa oövervakat.

Det var den 24 februari som Kriminalvården gick ut med att intagna inte längre skulle få ta emot pengar, vare sig kontant eller elektroniskt, från sina anhöriga. Detta då myndigheten upptäckt att reglerna för att alla insättningar ska vara spårbara inte uppfylls. Det är givetvis rimligt. Det är också rimligt att dömda fångars möjligheter att disponera tillgångar är kraftigt inskränkta. Det är en del av det frihetsberövande som ett fängelsestraff innebär.

Kriminalvården har drunknat i JO-anmälningar och andra påstötningar efter beslutet. Ofta framhålls att fångarnas möjligheter att hålla kontakt med anhöriga försämras. Fångar i svenska fängelser har möjlighet att köpa telefonkort för antingen 20 eller 100 kronor. Samtal kostar 35 öre per minut.

Fångar som arbetar, studerar eller deltar i annan sysselsättning tjänar 13 kronor i timmen. Det ska räcka till alla inköp i kiosk och utgifter vid permissioner (Kriminalvården står för mat, kläder och hygienprodukter). Pensionärer och personer som av andra skäl inte kan arbeta har dock bara 90 kronor i veckan att klara sig på. Det räcker till omkring fyra timmars telefonsamtal i veckan om alla andra inköp prioriteras bort.

Här finns aspekter att ta hänsyn till. Att fångar har kontakt med anhöriga är positivt. Det stärker kopplingen med samhället utanför och ger andra kontaktytor än den kriminella fängelsemiljön, vilket kan underlätta återanpassning.

Vem och i vilken utsträckning intagna ringer till borde gå att reglera på annat sätt. För att inte något allvarligt – antingen våldsincidenter eller demoralisering hos fångar som är fast beslutna att återanpassa sig vid frigivning – är det angeläget att ta signalerna på allvar.

Kriminalvården måste lyckas med konststycket att hitta en lösning – utan att backa från sitt beslut.