Annons
Vidare till smt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Varför inte Nato, Hultqvist?

Internationella samarbeten är nödvändiga för Sveriges säkerhet och bör utvecklas, anser försvarsminister Peter Hultqvist (S). Ändå avfärdas den rimliga slutsatsen av hans resonemang: svensk anslutning till Nato.

I en debattartikel i DN (29/7) argumenterar försvarsministern för vikten av försvarssamarbeten med andra länder. De behövs både för att öva och därmed stärka den svenska försvarsförmågan, och för att skicka tydliga signaler till främmande makt.

Enligt Hultqvist är det främsta syftet att höja tröskeln för ett eventuellt angrepp genom att göra det mer trovärdigt att vi skulle få stöd från andra länder.

Risken för militära angrepp har ökat under det senaste decenniet. Hultqvist konstaterar att Rysslands vilja att i strid med internationell rätt gå in i Georgien och Ukraina har ändrat säkerhetspolitikens förutsättningar.

Sveriges geografiska position gör dessutom att vi besitter strategiskt viktiga mål vid en eventuell konflikt. Vi ligger helt enkelt i vägen. En bild som försvarsministern delar. ”En skarp situation någonstans i Östersjöregionen påverkar alla länder i området,” skriver han.

Därför ska våra samarbeten med andra länder och internationella organisationer fördjupas. Bland annat det nordiska försvarssamarbetet Nordefco och samarbetena med Tyskland, Storbritannien och USA. Särskilt de två senare betonas vara avgörande för stabiliteten i Sveriges närområde.

Nyheten i debattartikeln är dock planer på ett värdlandsstödsavtal med Finland. Ett sådant skulle innebära att båda ländernas förband skulle få verka i det andras territorium.

Utökat svensk-finskt försvarssamarbete är välkommet. Förutom våra historiska band delar vi också militära intressen, framför allt gällande kontrollen över Nordkalotten och Finska viken.

Ett sådant avtal vore också en naturlig förlängning av existerande samarbeten. Efter alla dessa – mycket goda – argument för internationella försvarssamarbeten saknas dock en uppenbar slutsats. Att Sverige borde gå med i Nato.

Målet med att samarbeta med andra länder är ju avskräckning genom hot om att konflikten ska eskalera. I egenskap av försvarsallians gör Nato det inte bara mer troligt att Sverige skulle få stöd, utan garanterar det.

Och eftersom det redan bedöms vara ofrånkomligt att vi skulle dras in i en större konflikt vore det rimligt att åtminstone undvika att vi angrips ensamma.

Även den svensk-finska relationen skulle kunna fördjupas och formaliseras inom Nato om båda länderna gick med. Finland är sedan ett par år tillbaka betydligt mer positivt till medlemskap än Sverige, i och med att det betraktas som en uttalad möjlighet.

Det vore inte omöjligt för oss att gå med tillsammans. Ett svenskt Natomedlemskap skulle förtydliga säkerhetsläget i Östersjön, vilket är försvarsministerns mål, och vore enklare än en mängd avtal med enskilda länder.

Eftersom våra naturliga samarbetspartners är med, eller på god väg, är inte frågan varför utan varför inte. Hittills har Hultqvist inte gett något övertygande svar.

Ledarredaktionen